Överallt på internet ser man folk som beklagar sig över de ganska vanliga men okreativa ”lyktstolpe-cacherna”. Magnetiska behållare på mer eller mindre obetydande platser, ofta i städer. ”Onödiga”, ”irriterande” och ”en skam inom geocaching”.
Jag ska vara helt ärlig och säga att jag faktiskt gillar dessa cacher. Visst, det är roligare att leta efter en cache på en intressant plats, eller en cache som är roligt gjort/placerad. Extrema cacher, lärorika cacher, utmanade cacher, osv. Men allvarligt nu? Visst, geocaching handlar för många om själva resan och utmaningen, inte att ta som många cacher som möjligt. Men ser man objektivt på det är det just att få många cacher som är populärt, och en hittad cache är ju alltid en hittad cache. Är det inte roligt att få logga ”Found” även om det var ett lätt sådant? Jag tycker det kan vara riktigt skönt att få hitta en lätt cache efter en DNF på en mycket svårare cache.
För ett tag sedan var jag ute med Jonna.ridder och Aniara Trast, två cachare jag träffade under WWFM-eventet. Det var ingen planerad utflykt, utan jag stötte på dem på väg hem från universitetet. Under vår lilla utflykt tog vi någon multi, loggade någon DNF och såg lagom utmanande cacher. Inget speciellt, men lagom. Dessutom fanns självklart den fruktade lyktstolpe-cachen lite här och var. Men gjorde det något? Inte ett dugg! När man cachar till fots är det bara skönt och roligt att hitta cacher med bara några hundra meters mellanrum, något som troligen inte skulle vara fallet om det inte vore för lyktstolpe-cachen.
Kort sagt gillar jag denna lille filur, i måttliga mängder. Bara sådana cacher skulle såklart vara urtrist, men lyckligtvis finns det ju gott om ”bättre” cacher också. Kombinationen passar mig perfekt, och en lyktstolpe-cache då och då är bara trevligt. Håller ni inte med?
GeoBloggen 