Doin’ Istanbul

En cache vid en moské.

Det finns en stad i världen som ligger i både Europa och Asien. Bara en. Istanbul. Staden var Orientexpressens ursprungliga slutstation och på tågstationen hänger mycket riktigt en bild på Agatha Christie. Här snubblar moskéerna över varandra, den ena mer magnifik än den andra. Och i min mentala bild går solen alltid ner bakom en vacker silhuett av minareter.

I tillfälle av krig där Turkiet är neutralt får inga krigsskepp passera Istanbul, som delas mitt i tu av sundet Bosporen. Ryska skepp får inte lämna Svarta havet. Amerikanska och franska får inte komma in. Och även utanför krigstider måste slagskepp som inte har sin hemhamn i Svarta havet förvarna om sin ankomst 14 dagar i förväg. I övrigt är passagen fri att använda för alla skepp utan särskilda tillstånd eller tullregler.

Bron mellan Europa och Asien. Alltid vackert upplyst på natten.

Allt detta sitter jag och tänker på när jag dricker turkiskt te på ett fik intill en geocache jag just DNF:at. Blev lite irriterad över att bara ha hittat två av de sex burkar jag letade efter under dagen, men teet lugnar mig. Och vad gör väl några DNF:er när man sitter och beundrar utsikten över Asien och den gigantiska bro som sammanlänkar de två kontinenterna?

Jag följer de små lokala transportbåtarna med ögonen. Stora färjor och transportfartyg passerar i en strid ström och mellan fiket och vattnet rullar tåg förbi på den räls som Orientexpressen utnyttjade en gång i tiden. Det är så vackert och finns så mycket att se att DNF:erna blir som bortglömda. Doften av teet blandar sig med doften av träd och växter från den gamla sultanparken bakom mig.

Jag har spenderat dagen med att geocacha. ”De andra” – mitt resesällskap – är lata människor som spenderade de första timmarna i sängen, på det mysiga lilla hotellrummet med utsikt över… en bakgård. Det hade jag också gjort. Om jag inte varit geocachare, det vill säga. Fast frukostbuffén var god och utsikten från matsalen nästan lika magnifik som den från fiket, så nu ska vi inte tala illa om hotellet.

Orientexpressen gick ursprungligen från Paris till Istanbul. 2009 utkonkurrerades den av moderna snabbtåg och lades ner.

I Istanbul ligger cacherna vid moskéer. Ändå finns det ingen vid den ökända Blå Moskén. Närliggande Hagia Sophia har en, likaså en moské på gränsen till för lång därifrån, högt uppe på en backe. Det blev en ganska jobbig promenad längs gränderna, men väl värt det. Fast någon cache hittade jag förstås inte, och hade kanske skippat platsen helt om jag varit så smart att jag läst de tidigare loggarna innan.

Egentligen finns det ganska få cacher i Istanbul. Precis som i Bulgarien beror det väl på bristen av lokala geocachare. Grand Bazaar har till exempel heller inte någon. För övrigt resans höjdpunkt – gick totalt vilse bland alla små packade stånd, och älskade det! En helt underbar plats med en prutnivå som är näst intill oslagbar. Blev ett par teer och gröna jeans.

Dags att lämna fiket och träffa de andra igen. Nedanför en moské på andra sidan sundet går en man med gps. Han signerar en loggbok jag själv aldrig hittade tidigare på dagen. Och innan jag lämnar parken går solen ner bakom moskén och de två minareter som omger den. Guldsymbolen på toppen av kupolen blänker till i solskenet. Mannen lägger tillbaka cachen och går lycklig därifrån. Åtminstone i min fantasi. Istanbul är allt bra vackert.

Annons