Vi kom nyligen hem från en semesterresa till Bulgarien. Vi (jag, maken och två döttrar 7 och 12 år) flög reguljärt till Sofia där en god vän väntade med en bil till oss. Detta var tacksamt då vi skulle ta oss till Sunny Beach för att bada och sola i en vecka. På plats passade vi på att besöka den gamla staden Nessebar som ligger några kilometer från turistparadiset. Jag hade packat ner min GPS och sett att det skulle finnas ett par gömmor på plats. Trots avsaknad av karta lyckades vi lokalisera platsen där den ena cachen skulle vara. Detta var utanför ett mindre hotell och enligt ledtråden skulle den befinna sig till höger om skylten. Efter ett långt sökande fick vi ge upp. Maken, som kan bulgariska, pratade med några äldre damer som satt på en bänk i närheten. De hade undrat många gånger varför konstiga turister från olika länder klättrade på muren 😀 Jag lyfte upp 7-åringen ännu en gång men nej, vi fick ge oss på den. Efteråt har jag läst att flera har hittat den, men på andra koordinater, så vi får hoppas att den ligger kvar till nästa gång vi kommer tillbaka.
Något senare hittade vi till nästa plats. Här var utsikten magnifik men även den här gången höll vi på att gå bet. Med GPS-en i högsta hugg letade vi både högt och lågt. Efter en stund hördes någon ropa ”have you found it?”. Där stod ett tyskt par i samma ärende. Med gemensamma ansträngningar hittade vi till slut gömman. Då tyckte vi att vi var värda en stor glass på närliggande restaurang.
Tre dagar senare gav vi oss iväg på ”det stora äventyret”. Dagen innan hade vi vistats länge vid stranden och jag bestämde att våra kroppar nog behövde vila lite från solande en dag. Så vad ska vi göra? Jag hade sett att det fanns en geocache i byn Sveti Vlas några kilometer norr om Sunny beach. En halvtimmes promenad upp på ett berg och sedan fantastisk utsikt. Det lät ju helt perfekt! Frågan var om vi skulle gå före eller efter lunch. Före, bestämde maken, sedan blir det alldeles för varmt. Nåväl, vi packade in oss i bilen och for iväg. Vi hittade en parkering nära startpunkten och begav oss uppåt. Hattarna lämnade vi gladeligen i bilen, de skulle ju ändå bara blåsa av… Äldsta dottern var smartast, hon behöll sin på.
När vi äntligen hade kommit på rätt stig insåg vi att 1,2 km fågelväg endast gäller om man äger vingar, vilket vi inte gör. För oss som använder benen blir det mycket längre än så, särskilt på en stig uppför ett berg – även om stigen är mycket brant. Att den sedan känns ännu längre då solen gassar och stigen aldrig går på skuggsidan kan också påverka humöret. När sedan maken helt glömt att stoppa ner frukt och vi aldrig tycks komma fram börjar det kännas outhärdligt för alla. Det blev ransonering av dricka – för har jag kommit så här långt ska jag upp och ta den där cachen!
En halvtimmes promenad blev en och en halv timme i gassande sol och brant uppförsbacke men upp kom vi till slut. Och där framme stod det! Trädet! Skuggan! Gömman var lätt att hitta, vi lämnade en tb, drack upp våra drickor och njöt av den underbara utsikten!
7-åringen fick en smält chokladbit vilket gav henne en riktig sockerkick. Med t-shirten på huvudet lekte hon indian hela vägen nerför – och tänk så fort det gick att gå vägen tillbaka!
Dagens bästa: Utsikten och glädjen när vi väl kommit upp!
Dagens sämsta: Värmen i samband med uppförsbacke. Skoskav för 12-åringen.
Dagens ordspråk: ”Man måste bestiga berget innan man kan få utsikt över dalen”
Tack för den här gången! /Lotte A
GeoBloggen 
Jag har alltid varit fascinerad över när världen tycks liten, och det här är lite av ett sådant exempel. Den första cachen du nämner är min och placerades ut förra sommaren, när jag bodde och jobbade i Sunny beach. Och nu har du av alla människor varit och besökt den 😀 Trevligt! Synd att du inte hittade den dock, men det är ett problem jag känner till och koordinaterna ska uppdateras.