Vad driver oss?

Den frågan har vi ställt oss då och då. Sen brukar vi, efter en stunds genomgång av eventuellt elände som eventuellt hänt oss, minnas så mycket roligt, dråpligt, trevligt och spännande vi fått vara med om sen vi registrerade oss på GC.com. Det tog oss tio år som gifta innan vi hittade ett ”riktigt” intresse som vi kunde ägna oss åt och, jösses, som vi har ägnat oss.

Geodoggen med hittad burk

Det kan hända ibland att man saknar den ”mytiska” känslan när man halar fram en burk, den känslan som förmodligen lämnat oss alla efter ett par hundra hittade. Men glädjen finns ju fortfarande där och den är en fantastisk drivkraft. Det är lätt att minnas alla aha-upplevelser vi fått och allt nytt vi fått lära oss om den stad vi bor i. Jag har bott i Uppsala i, i stort sett, hela mitt liv och tyckt att jag haft bra koll på historia och miljöer. Makan har bott här jättelänge också och vi har båda förbluffats över allt nytt vi fått lära oss och vilka ställen vi inte haft en aning om. Ställen vi aldrig skulle kommit till om det inte vore för geocachingen. Det är fortfarande lätt att bli glad över ett enkelt PET-rör på baksidan av en trafikskylt. Platsen i sig kanske inte är otroligt intressant, men om man lyckats höja blicken ovanför gepässen på vägen dit så kanske man har fått se nåt man inte sett förut.

Det här är saker som kan vara bra att ta fram när man står och blir frustrerad över att en förb-nn-d gömma inte visar sig som man vill och det kanske är dags att säga till sig själv att det inte är såå himla allvarligt. Det har jag faktiskt behövt göra några gånger den senaste tiden eftersom vi gett oss in i det kvalificerade vansinnet ”minst en om dan i ett år” och har nu hållit på i 220 dagar.

Tyckte jag var högt uppe när jag fotade Dottern

Det gäller bara att inte ta sig själv på så stort allvar så brukar det gå ganska snabbt att komma in i det positiva tänket. Kunna se det lustiga i att man, efter att ha lyckats frakta sitt tunga arsle högt upp i en svajande tall, inser att det sitter ett eftertraktat byte en liiiten bit högre upp… i talldjävlen som står alldeles bredvid och det är irriterande nära att sträcka sig men bara gibbonapor har långa gibbonarmar så det är bara att hasa sig ner och börja om.

En annan infallsvinkel är att vi båda tycker om att läsa loggar. Inte bara på de cacher vi själva gjort, det är ett stort nöje att gå in på cachesidor lite varstans och läsa vad kollegor varit med om. Det förs ju diskussioner här och var om TFTC-loggar, hur tråkiga dom är och vilka åtgärder som ska vidtas för att begränsa dom. Ser inte några större problem egentligen, en kort logg innebär i alla fall att någon tagit sig tid för att leta efter vår cache och hittat den. En logg som är lite längre, eller riktigt lång och kanske berättar mer är en kul bonus. Själv gillar jag att skriva och eftersom livet som cachare ofta erbjuder saker att skriva om så är det ibland svårt att hålla sig kortfattad. Kanske underlättar det också att jag är otroligt klantig. Faktiskt sant, jag tappar saker runt mig som vore jag spetälsk, jag snubblar och ramlar, sticker det ut en gren eller järnbalk i färdriktningen så kan ni ge er satan på att min panna kommer att träffa just där. ”Den som gräver en grop åt andra, får ofta en Frodemo däri” skulle man kunna säga. Alltså saknas det sällan saker att skriva om och det är jättekul att få reaktioner på en logg man skrivit. Vi skickar gärna en tack-rad till kollegor som skrivit nåt kul i loggen på våra cacher också. Som ”Vallafrun” skrev i ett tidigare inlägg, det är kul att man kan läsa loggar från ett alias på cacher man själv hittar och ser aliaset skrivet på logglistan och det känns som man känner personen/laget och det är en kompiskänsla som infinner sig. Allt sånt här är kul att bära med sig.

D:1 / T:1 alltid nära och utom all statistik

Som sagt, de senaste dagarna har jag haft nytta av alla fina minnen. Jag avslutar med dagens found-logg (GCF9C2)och hoppas ni alla får en fortsatt skön caching-helg så här när hösten börjar göra sig påmind.

Livskvalitet!
Den här dagen började enormt ruttet ur cachingsynpunkt. Åkte på lugn jakt efter en multi med ftf-potential, men kom inte ens vidare från steg ett. Kanske inte är så smart ändå…
Konfererade lite med Makan och beslutade att åka och prova på en jag brände igår. Fick bra tips från en ”Anonym” källa som var så bra att jag tänkte att det där kan man inte misslyckas med. Det visade sig att det kunde man visst och det slutade med att jag låg på knä i dyngsurt, manshögt, gräs och rotade som en satans Gollum över ett allt större område utan att hitta nån satans burk. Tur man var klädd för väderleken, annars hade jag nog varit förbyld nu. Istället var jag faktiskt ordentligt förbannad och alla balanserade tankar om att det inte är på så blodigt allvar kunde högaktningsfullt kyssa mig i arslet!!
Jag tänkte efter en stund när jag kommit in i bilen, nu måste jag åka till nåt ställe som jag verkligen vill till och då föll tankarna på Gamla Uppsala. Det här är ett område jag gärna strövar runt i och låter tankarna fara, historiefantast som jag är. Låt det regna, allt är väl…
Bäst som jag kommit till andra högen och skulle läsa en av informationstavlorna så såg jag en grupp puckon som uppenbarligen struntat i det där staketet som, i kombination med tydliga skyltar, talar om att man inte får ranta runt på högarna. Där stod de under sina färgglada paraplyer på toppen och glodde runt. Min första tanke var att vända om och gå och upplysa höga vederbörande om hur det förhåller sig med vissa saker här. Nöjde mig med att hoppas att de skulle vara kvar när jag kom tillbaka och koncentrerade mig på cachen istället. Den hittade jag i alla fall och den ligger på ett föredömligt ställe. Mycket bra placering och allt är i torrt och fint skick. Ljufveligt, det här behövde jag idag. Regnet gör mig inget, bra klädd så är det lugnt. Skulle haft med mig en kaffetermos och ett smörgåspaket, då hade allt varit riktigt bra. Men jag hade ju inte planerat som det blev.
Hade just kommit upp på stigen igen då jag hörde lite rop från tredje högen och två figurer uppenbarar sig. Två terrängcyklister av den typen som en övervägande del av landets terrängcyklister säkert inte vill förknippas med. Två idioter till terrängcyklister, alltså, som använder de avspärrade högarna som träningsbana. Hur in i h-e stupida i hjärnbarken kan folk bara bli??
Jag bestämde mig för att påpeka det olämpliga i vad de höll på med; Alltså höjde jag rösten och ropade ”VÄCK MED CYKELDJÄVLARNA, FÖR FAAN!”
Självklart kom dom över till där jag stod, den ene stannade 20 meter bort, den andre körde fram till staketet och sa ”Det ska du skita i, annars får du stryk!”
Jaa-happ, dags att förstärka vad jag just sagt. Jag såg till att med en terrängförflyttning komma ungefär i samma höjd som denne oförskämde lertrampare. Sen sträckte jag på mina dryga två meter, sög in mycket luft i bröstet och lutade mig över staketet och honom, lugnt konstaterande: ”Nu är det så här förstår du, om jag måste klättra över stängslet så kommer du att _halta_ hem, bärandes din dj-vla cykel, ska vi ha det så?”
Han stirrade på mig en kort stund, vände sig sedan till kamraten med orden ”Vi drar, den här gubben är ju inte klok…” och bägge två ledde sina cyklar till staketet en bit längre bort, lyfte över dom till stigen och hojade iväg efter att ha visat mig sina högra långfingrar. Vuxen som jag är svarade jag med ett ”reverserat V-tecken” för att visa att den här bågskytten har kvar sina skjutfingrar. Ta-taa, old chap!
På vägen tillbaka till bilen såg jag inte till de andra överträdarna. Däremot hade ett vackert bröllopspar med följe just ringts ut ur kyrkan så jag betraktade glädjen där en stund innan jag åkte tillbaka hem för att berätta om dagens små äventyr och de små guppen på livets motorväg. Den här lördagen kommer jag att minnas, tack för den fina cachen!

Tack för idag, cachingsverige, ta det försiktigt därute!

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vad driver oss?

  1. vallafrun skriver:

    Ja, vad ska man säga när man läser detta?
    Man känner igen sig – klumpigheten finns där och historieintresset, sedan är det nog slut på likheterna.
    Det har inte blivit så många besök i Uppsala tidigare i mitt liv men nu har jag som geocachare i knappt sex månader varit på besök tre ggr redan och fler lär det bli.
    Många viktiga cachar (läs challenges) finns ju i rikets fjärde stad. Då jag idag ska ta min 1000:e cache kommer det finnas ännu en anledning att ta lite mera tid på sig den 15:e september än att bara leka James Bond. Jag måste ju logga ”Challenge – 1000 founds” också.
    Senaste gången jag var i Uppsala var jag där två ggr, dvs jag kom den 16 augusti vid 22-tiden och efter 5 cachar (3 challenges) lämnade jag och dottern stan runt kvart-i-ett.
    Synd att vi inte fick se fågeltornet i dagsljus men det gjorde sig bra i mörker och pannlampssken också – fast på håll såg det lite skrämmande ut, för att inte tala om det kompakta mörker som uppstod när bilens strålkastare släcktes.
    Tack för ännu ett blogginlägg som fick mig att inte bara fnissa utan att skratta högt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s