Att träffa Farbror Blå

Det var en kväll i augusti och jag hade varit på möte med några kollegor inom mitt andra stora intresse – släktforskning. Eftersom det var en del av Storstockholm där jag hade väldigt få cachar tänkte jag ta några snabba så jag hade en lista på tänkbara. När jag började var klockan något efter 22.10 och det var mörkt ute.

Bilen for mot en av platserna som var en bro, där kunde jag inte parkera så det var bäst att söka en annan lösning. Det blev en fulparkering en bit efter en busshållplats och med snabbkoll på busstidtabellen insåg jag att på 20 minuter borde jag hinna fixa det och för övrigt var jag inte särskilt i vägen ändå.

Gatubelysningen var släckt på en del av bron så pannlampan sattes på och på kryckor haltade jag mot platsen för gömman. Först kommer en kvinnlig cyklist som blir rädd och strax efter kommer ännu en kvinnlig cyklist. Det verkar senare som om jag har skrämt dem bägge så att de hade ringt polisen.

Väl uppe på toppen av bron lade jag ned kryckorna och kröp omkring och letade mot utsidan av den undre delen av broräcket – inget farligt läge alltså men kanske såg det underligt ut för efter att jag hade hittat den lilla burken och loggat samt börjat gå tillbaka stannade en polisbil till på körbanan, dvs på andra sidan av räcket mellan gångbana och körbana.

Den manlige polisen frågade mig om allt var bra och om jag ville prata med någon. Jag försäkrade att allt var bra och att jag inte behövde prata med någon. Då sa han att de hade fått samtal från två skrämda cyklister samt ett antal bilister som var oroliga att jag skulle hoppa från bron. Jag sa att jag letat efter en sak nere vid marken.

Jaha är du geocachare frågade den alltmer roade polismannen. Det gick ju inte att neka till och jag lade till att jag hade lite bråttom till min fulparkerade bil som stod vid en busshållplats för bussen skulle komma om fyra minuter. Han sa att jag inte motsvarade den gängse bilden av en geocachare – aha en 50-plusstant är inte samma sak som en ung man på dryga 30, sa jag. Ungefär sa han, och lade till – tag vara på dig, och därefter åkte de iväg och jag haltade till min bil och körde iväg just när bussen närmade sig.

Nu var det inte den sista cachen jag hade tänkt att ta så jag åkte in på en företagsparkering och lämnade bilen innan jag gick mot en liten park där det fanns ljusbelysta utställningsdetaljer från företagets verksamhet. Jag tittade som hastigast på dem innan jag letade efter burken, som var ganska snabbt funnen. Efter loggningen gick jag tillbaka till bilen och där kom mina nya polare i polisbilen – denna gång vinkade de bara lite trött åt mig. Jag kände mig allt lite väl iakttagen när de nu åter var på plats nära mig.

En normal människa hade nog givit upp vid detta laget men jag hade ju en snabb till i nästa kommun som bara låg 400 meter bort. In på en liten öde gata i närheten och en dubbelparkering så att det blev kort väg att gå. På några minuter var jag ute på granngatan, hittade burken samt loggade och när jag återvände till bilen var det dags igen – mina vänner i den målade polisbilen bromsade in och undrade om jag inte skulle åka hem och sova. Jo, svarade jag, det ska jag nu.

På vägen mot den stora genomfartsleden kom ett mail om en ny cache som låg en bra bit bort men ändå åt det håll jag var, jag lade om rutten för att åka mot den, men när jag åkt en bit slår det mig att den platsen ju ligger inom samma polisdistrikt och jag kände att jag inte ville utmana ödet och få ännu en date med poliserna, så jag avstod FTF-jakten, vände bilen och åkte hem. Den cachen loggades senare på natten av en geocachare jag känner och han fick ett grattismail.

Detta var första gången jag stötte på polisen vid mitt cachande, innan detta hände hade jag bara blivit stoppad av en väktare inne på ett område där jag kikat på statyer efter att ha knappat fel östkoordinat och missat statyn utanför området. Det var inte avspärrat på något vis men jag uppträdde ju misstänkt och mina tafatta försök till förklaring blev bara patetiska. Jag såg den gången hur den unge väktaren inte tyckte att tanten var riktigt klok. Jag har numera börjat säga att geocaching är en variant på orientering när jag ska förklara för en oinvigd – det låter tydligen lagom seriöst.

Jag har i flera loggningar läst om folk som stött på poliser som känner till detta med geocaching och därför bara har vinkat när de sett geocachare som uppehållit sig på konstiga platser. 

Själv kände jag att mitt sökande i en rondell i utkanten av Gävle iklädd långklänning, sandaler och med kryckor sista lördagen i augusti strax efter 22.00 efter en middag, lätt hade kunnat rendera mig ännu en date med farbror Blå. Jo jag var nykter men fasen så sugen på ännu en cache i en kommun en bit hemifrån och jag hann hitta cachen innan sista bussen tillbaka gick.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Att träffa Farbror Blå

  1. MrWalker771 skriver:

    Du skriver bra, R. Det är alltid ett nöje att läsa dina bloggar OCH loggar. Men du är nog allt lite galen 😉

  2. Lotte skriver:

    hahaha 🙂 Hur lyckades du inte bara en – utan tre gånger??? Såg synen på den haltande kvinnan med pannlampa som går mot bron.Tack för dagens skratt.

  3. Maken, Royal Frodemos skriver:

    Ja, jösses, saker vi får vara med om i vår mystiska kult 🙂

  4. bojip skriver:

    Helt underbar historia. Att dessutom träffa på dem tre gånger samma kväll…….Har bara träffat på poliser en gång och de var redan på plats vid min ankomst. Men de var riktigt trevliga!

  5. vallafrun skriver:

    Jag träffade poliser i torsdags igen men de var inte lika glada där jag kröp under en bänk med bilen lite galet parkerad. Jag flyttade snällt bilen och satte tillbaka burken efter att jag hade loggat.

  6. Jonas Öhman skriver:

    Been there, done that som det heter på det amerikanska språket. För drygt ett år sedan ringde en kissnödig bilist till polisen när jag var på ftf-jakt på en parkeringsplats runt midnatt. Jag hade chansat på att dra iväg trots att bilen var obesiktad, så resultatet blev en saftig bot och ingen ftf. Men dagen efter ringde hedermannen Jani Hast mig och undrade om jag skulle med, eftersom han tyckte synd om mig.
    De trots allt ganska trevliga poliserna träffade jag på en ishockeymatch några månader senare, när de hade blivit ditkallade för att lugna ned den stökiga bortapubliken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s