Det måste vara kärlek

Idag har jag hållit på ett halvår som geocachare – och jag känner att det kan vara läge för en första summering av vad denna tid har inneburit.

Först några frågor jag har ställt mig allt oftare:

  • Kan jag sätta mig på en parkbänk utan att kolla om det sitter en filmburk under?
  • Kan jag passera ett räcke utan att känna efter om det sitter något gömt där?
  • Sitter det något bakom det där elskåpet?
  • Röret till trafikskylten – sitter det något i det?
  • De där stenarna som ligger lite konstigt finns det något bakom dem?
  • Kan det finnas någon cache under den här bron?
  • Kan jag klättra i det där trädet?
  • Vågar jag anmäla mig till en klättrar- och firningskurs?
  • Går det att använda den här burken till cachegömma?
  • Är den här platsen belägen minst 161 meter ifrån närmaste cache?
  • Är alla som köper expanderstegar geocachare?
  • Ska jag köpa mig vadare nu eller vänta till nästa vår?
  • Varför köper så många som inte har hund hundbajspåsar?
  • Borde jag skaffa mig en gummibåt?
  • Finns det mer nyttiga saker jag kan shoppa loss på hos Clas Ohlsson och Biltema?
  • Borde jag skaffa mig ett kartprogram till min GPS?

Jag tänker också på alla trevliga människor jag har träffat vid FTF-jakter och event, som dessutom haft vänligheten att förklara saker för en nybörjare som jag. Här nedan följer en lista på saker som jag gjort, upptäckt och kanske inte berättar om för andra utanför kretsen av redan frälsta.

  • Att man helt plötsligt upptäcker att det finns geocachare på jobbet, på samma gata som man bor och till och med i samma bostadsrättsförening. 
  • Att man går ut med en främmande karl i skogen när det är mörkt och följer små magneter på träd, detta efter att man endast har haft kontakt via en geocachinggrupp på FaceBook. 
  • Att det kan vara trevligt vid en bensinmack mitt i natten – om man just har blivit FTF och står och pratar med den som blev STF.
  • Att midsommarafton inte måste firas med dans kring en midsommarstång utan att man kan gå i skogen och jaga cachar på temat Lord of the Rings.
  • Att man kan fiska i borrhål i ett berg – och få napp.
  • Att man kan fiska i plaströr på andra berg.
  • Att man aldrig vinner på lotter som man får som FTF-pris.
  • Att ryggsäck är ett måste och ombyteskläder så att man kan sticka ut när som helst.
  • Att små fula, mjuka leksaker vill åka världen runt med en metallbricka om halsen.
  • Att om man har en Name tag på event, så kommer det fram folk och frågar om de får fotografera ens bröst. Man kan ju inte bära namnbrickan på ryggen.
  • Att bilen kan fulparkeras bara det inte är trafikfarligt och helst endast på kvällstid, hade aldrig hänt för ett halvår sedan.
  • Att man kan få både borrelia och blodförgiftning samma år.
  • Att man kan stå ut med smärta och hoppa på kryckor, bara man fattar varför man gör det och dessutom vågar ta diskussionen med en läkare.
  • Att man kan träffa poliser utan att det är alkotest på gång.
  • Att det kan vara svårt att övertyga väktare att man är seriös om man går runt och studerar statyer.
  • Att man lär sig se andra geocachare på sättet det beter sig även om de tror sig ha intagit stealth mode.
  • Att telefonen är full av foton på TB:s, GeoCoins, loggremsor och andra cachare i knepiga situationer.
  • Att det finns en massa förkortningar och uttryck som man måste lära sig för att kunna hänga med i snacket.
  • Att om man har en gul reflexväst och ett block där man noterar så kan man söka cachar i stora folksamlingar – bara man ser tillräckligt officiell ut.
  • Att en tjej jag har känt i över tio år och som jag har träffat en gång i månaden i andra sammanhang, numera är min geocacharbästis och att vi ses och hörs flera gånger i veckan.

Jag har fått märkbart bättre kondition i och med att jag har tappat en massa kilon, som jag även nämnt tidigare har även min mörkrädsla försvunnit.

Det finns de som kallar mitt cachande för vettlöst, att jag är besatt men det är inte sant det är bara så att jag har hittat min rätta fritidsaktivitet. Som dessutom går att kika på ur flera vinklar statistikmässigt, precis så som jag vill ha det, statistikfreak som jag alltid har varit.

Det är alltså fråga om att jag är galet förälskad i själva geocachingen och lite beroende också – bara en cache till, bara en cache till, på med pannlampa och bara en cache till.

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Det måste vara kärlek

  1. jasyse skriver:

    Som med alla andra beroende: Man kan komma ur det. Men man måste räkna med återfall då och då 🙂

  2. Inga Johansson skriver:

    Känner absolut igen mig i din beskrivning. Visst kan man bli lite insnöad, men se hur mycket det har gett oss. Framför allt är jag glad för alla nya vänner och den motion jag fått på köpet. Nu fortsätter vi på samma sätt och upptäcker nya saker varje dag.

  3. royalfrodemos skriver:

    Bara att skriva under på allt, bra sammanfattning 🙂

  4. esban Es-björn skriver:

    Håller med dej Vallafrun du är så bra att breskriva en Geocachare

  5. vallafrun skriver:

    Jag antar att du kände igen dig esban, då du var ett av exemplen ovan.

  6. Annypanny skriver:

    Härlig sammanfattning!!!

  7. Ann skriver:

    Fantastiskt bra inlägg!

  8. Jonas Öhman skriver:

    Mycket bra skrivet! Jag började i november 2010 och har tyvärr varit tvungen att ligga lågt ett tag, men kommer igen så snart det bara går. Jag har i alla fall inte en månad utan fynd, men ser ut att missa ett av mina mål: 500 fynd före jag fyller 50.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s