När man tror att ens sista stund är kommen – ännu en dumhet som jag skäms för

När jag läser vad Royal Frodemos skriver om klumpighet känner jag ofta igen mig, jag förstår att det har med min ivrighet och otålighet att göra.

Om du lovar att inte berätta detta för min mamma så ska du få veta vad jag gjorde igårkväll…

Jag gick ut för logga några multicachar medan det fortfarande var ljust och lade tyvärr in fel siffror på slutet på östkoordinaten, då jag fick ett samtal medan jag knappade på GPS:en. Dessutom glömde jag bort att det var två mindre sjöar i området och fick för mig att det endast var en större. När jag gått i ”vildmarken” väldigt länge kom jag på detta med koordinaterna och rättade till det.

Helt plötsligt var det bara 478 meter kvar – fågelvägen!

Första platsen hittades ganska snart och efter att ha räknat bokstäver, årtal och lite till bar det iväg mot finalen på naturreservatscachen, på vägen var jag ju tvungen att kika efter om det fanns någon ”trad”. Jodå den hade jag just passerat en med 74 meter, det bar alltså av uppåt igen jag som just tagit med nedför en slänt med största försiktighet. Medan jag letade kring nollan föll mörkret och pannlampan kom fram – jamen där var den ju. Snabbt loggad och så bar det av nedåt igen, om man sätter sig på baken så kan man kanske hasa lite lätt nerför ett bergkant. Det gick fort att åka kana utför kan jag lova och byxorna kändes inte helt rena där bak.

Mot slutsteget på multin som skulle ligga med utsikt med pannlampa i tokmörker, jodå det gick att klättra försiktigt uppför och väl uppe kunde jag inte se ett dugg av utsikten. Min GPS ville att jag skulle gå sex meter till framåt men berget slutade efter fyra meter så den luringen gick jag inte på. Då borde cachen finnas där någonstans där jag stod – det gjorde den. Snabbt loggad och nu skulle det bära av mot civilisationen igen och bilen som stod tre km bort. På väg från cachen såg jag flera djurögon i pannlampans sken – stadsungen i mig fick lite ångest, varför hade jag inte vänt tidigare? Djuren var dock lika rädda som jag och sprang så fort jag närmade mig.

Skulle jag ta bussen till bilen då det började bli lite svalt, jo men där fanns ju en gångväg genom skogen i den riktning som GPS:en pekade och förresten var jag ju så skitig bak på byxorna så jag kunde ju inte visa mig på en buss. Sagt och gjort in i skogen igen på en stig som smalnade alltmer och jag gick på flera spångar eller heter det spänger? Sådana saker funderade jag på medan jag gnolade och var ganska nöjd med kvällen även om jag inte hunnit med den sista multin som jag hade tänkt slutföra den där jag hade tagit första steget förra veckan.

Rätt som det var trampade jag ned i ett hål med vänsterfoten, kängan blev blöt ovanifrån, med ett fniss tänkte jag på att jag var tillbaka i plurrningsstadiet, där jag varit i våras. Några sekunder senare trampade jag ned även med högerfoten – inget rubbade det goda humöret och jag tänkte att nu var det jämvikt med två blöta fötter. Några minuter senare brast den tuva jag klivit ut på med vänsterfoten och det bar av nedåt med en farlig fart, vänsterbenet satt fast i ett kärr upp till låret. Det tog 3-4 minuter att komma loss och det var verkligen så att jag sögs fast. Att jag kom loss till slut berodde på att jag rullat mig loss liggande i kärret. Lite lätt omskakad så tänkte jag att detta var höjden av klantighet, så galet att inte ens herr Frodemo skulle kunnat göra något liknande. Usch att ha kvalat in som den absoluta galenpannan hann jag tänka innan det bar iväg med högerfoten och jag satt fast på samma sätt som jag nyss gjort med vänsterbenet.

Nu var jag trött och rädd, på gränsen till skräckslagen – var det så här mitt liv skulle sluta i ett kärr som jag numera vet heter Älta mosse. Skulle jag kunna ta mig loss eller skulle jag ringa på hjälp? Det var någon geocacharkompis i så fall för 112 var bara sista utvägen. Aldrig att jag skulle säga att jag är en geocachare i så fall, man vill ju inte skämma ut denna aktivitet genom sin egen klumpighet. Efter 10 minuters kämpande var jag loss och blöt överallt – nästan, bara en bit av T-shirten vid midjan på vänster sida var torr när jag kom hem. Glasögonen immade ideligen igen och inget hade jag att torka dem på heller.

Nu stod jag stilla i några minuter och övervägde vilken väg ut ur mossen jag skulle ta och inte vet jag hur det gick till men ut ur mossen och skogen kom jag och efter en bra bits promenad stod jag och väntade på bussen med kärrvattnet rinnande från hela mig.

Fyra hållplatser senare klev jag av och där stod min kära bil, som fick regnkläder på sätet innan jag satte mig. På vägen hem stannade jag för att ta en nypublicerad cache men jag fick ge upp för jag hackade tänder och frös innan jag ens var vid nollan.

Väl hemma efter att jag duschat av mig dy, blåbärsblad och med en bärfis innanför tröjan så ringde kompisen, som pratade allvarligt med mig om mina dumheter och jag medger att vid min ålder borde jag veta bättre därför har jag lovat att inte cacha ensam i mörkret igen. Jag medger att jag faktiskt trodde att jag skulle få tillbringa natten i skogen och att ingen skulle sakna mig heller, jag gillar verkligen geocachingen och vill fortsätta så länge jag kan, så i skogen kommer jag bara gå med sällskap eller på helgerna – inte när mörkret faller efter bara några timmar.

Efter en natts sömn, med träningsvärk i hela kroppen och trots 24 000 steg på stegräknaren så kan jag bara inse att detta verkligen var något av det dummaste jag har gjort någonsin. På inköpslistan står numera en bättre pannlampa, nya kängor samt vildmarksbyxor.

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till När man tror att ens sista stund är kommen – ännu en dumhet som jag skäms för

  1. royalfrodemos skriver:

    Heh-heh, kul att vara en ”måttstock” på klumpighet 🙂
    http://www.geocaching.com/seek/log.aspx?LUID=f7ed28ef-9188-4c7a-a96b-8b113b63581e och dess fortsättning http://www.geocaching.com/seek/log.aspx?LUID=f0f32f1e-505c-44a5-a764-50c087fd8ea7 ger såklart en fingervisning…
    Tack för ännu ett kul inlägg som manade fram en hel del igenkännande skratt 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s