FTF – På gott och mycket ont

Kära läsare!

Så här när vintermörkret lägrar sig så kanske jag kan få bistå med en liten solskenshistoria (eller vad man kan kalla det). Just nu pågår GC Uppsala:s adventskalender här hemma, en burk om dagen och när cacherna publiceras så brukar det kunna bli rusning till den nya och det kan uppstå små mini-event ute i  geografin. Himla trevligt och det var det som fick upp våra ögon för det här med FTF (First To Find) förra året. Sen har det blivit en extra krydda och om tillfälle ges så drar vi som fladdermöss från helvetet när det plingar i mobilen (en självklar funktion för ftf:er), men vi blir inte direkt sura om nån annan hinner före. Det som här följer är en logg jag tänkte skriva efter en vild färd på en av rikets vägar, men avstod av grinighet för jag fick inte in allt jag ville ha med. Idag vet jag ju hur man gör. Har inga bilder att krydda detta inlägg med, om ni orkar läsa till slut så förstår ni att kamera inte var högsta prioritet. Så, från en som, tillsammans med sin kära Maka inte bryr sig ett dugg om ftf:er:

Gepässen laddad o klar, BugOut-säcken packad med det ”lilla” kit:et som kan vara bra å ha när man ska ut på uppdrag. Målet i fokus och jag ser fram mot en liten solitär stund för att leta en burk. Vet inte vad som händer, men i hissen på väg ner till parkeringen så bestämmer sig min förvirrade degklump till hjärna att det är FTF-jakt det är fråga om. Helt plötsligt tycks det som om hisseländet tar eoner av tid på sig för att nå bottenvåningen och jag står på tå och morrar när det äntligen tar stopp vid bottenvåningen. Entrédörren flyger upp och jag är framme vid vår stolta caching cruiser med tre kliv, slänger in ryggan, får på mig bältet och startar motorn innan häcken ens träffat sätet. Undan för äss, nu kör vi!

Balanserad körning och en fundering kring hur jag ska ta mig fram till GZ på bästa sätt ger resultatet att jag kommer ihåg en bra skogsväg som definitivt ska spara tid och bära mig fram före alla andra. Hahahaa, här får ni fikon, era sniglar, ni har inte en suck. Av från stora vägen och nu ligger rallymästarna i lä när högerdojan planteras i plåten, bilen o jag formligen flyger fram mellan tallarna…

Mutta den perkele mootori lägga sig av in i helvettin skogsväg!!

BUÖ BUÖ BUÖ B-NNNN, säger det under huven och där står man helt plötsligt stilla och kommer inte en meter framåt. MEN VAF… FÖR I HELV… INT… INTE NU!!! skriker tanken, jag vrider om nyckeln – Njönjönjönjö, inte ett liv. ”STARTAA! STARTA, FÖR I H-E, DITT STORTYSKA ÅBÄKE!!” skriker munnen men det hjälper såklart ingenting. Den svenske mannen kastar sig alltså raskt ut, sliter upp motorhuven för att ställa diagnos…

Jag är faktiskt så gammal att jag minns en tid då man förstod vad man tittade på i ett motorrum. Stora Blå (bilen alltså) är inte helt ny, men tillräckligt för att drivkällan ska se ut som en ogenomtränglig Myst, lika djävlig som dess ägare. Begriper inget just nu, men, titta där, en bekant sak med en kabel som brukat kunna ställa till det på andra bilar, Det kan ju inte skada att testa. Jag lyckas leda armen på fyra ställen för att komma åt kabeln och börjar vicka och trycka fram o tillbaka.

Nu ringer telefonen, som ligger tryggt i fickan, med både ljudlig signal och vibration. Det kommer som en överraskning i min ruttna belägenhet och av denna överraskning kommer det sig att jag häftigt reser mig upp. Motorhuven på Stora Blå har en, säger: EN, vass kant och just den vassa kanten drar jag bakskallen i så det sjunger i plåten. Behöver väl knappast säga att det blir droppen. Kollar först att blodvite inte har uppstått men känslorna svallar nu så det lugnar mig inte ett satans dugg. Därför laddar jag all ilska, smärta och frustration i en förödande spark på höger fram.

”Det där var ju dj-vligt smart!” säger jag till mig själv medan jag haltar tillbaka till förarstolen och krånglar mig mödosamt in. Vi svenska män har en egenhet som vi kanske inte ståtar med; Vi pratar med våra saker (när vi tror att ingen ser). Vi erkänner det inte, men vi gör det. Därför sitter jag nu i bilen och väser fram mellan sammanbitna tänder:
”Nu är det såhär, förstår du; Det där gjorde ont som f-n och nu gör du dj-vligt klokt i att starta, annars blir det satan i mig bultsax och peroxid när vi kommer hem, för hem kommer vi på ett eller annat sätt, valet är ditt!”

Vrider om nyckeln och 2,3 liter ren råstyrka vrålar igång framför mig. YEEEESS!! Hoppet har inte övergivit den här cache-kungen/mästermekanikern och vi brakar ånyo fram längs den smala vägen. Några minuter senare kommer en perfekt parkeringsficka i vägkanten och där sladdar jag in, slår av motorn, hänger på mig gepässen, sliter åt mig ryggan och hoppar ur bilen… Landar på den eländigt onda foten som viker sig direkt som vore den av tyg och efter ett par underliga hopp så går jag som en säck skit i diket på andra sidan vägen.

Ibland finns det tillfällen då det bara blir för mycket av saker och ting. Detta är ett sånt tillfälle och man måste ju bara skratta åt eländet. ”Skratta” är nog ett klart underskattande ord för jag ligger i diket och råmar som en vattenbuffel, jag garvar faen så att lungorna är på väg upp genom luftstrupen och kittlar gomseglet. Så här i efterhand var det en väldig tur att ingen annan fanns i närheten, då hade nog både Farbror Blå och hispan kallats hit direkt. Efter en stund av helande och vila tar jag mig fram till gömman och det är först nu, när jag plockar fram en lätt bedagad burk från haqre fagr, som legat ute i över två år, jag inser att det här med ftf:en var ett rent hjärnspöke. Jahaa ja, starkt jobbat, PF! Jag hittar en stubbe att sätta mig på för en stunds filosoferande och det är nästan med en glädjetår jag kan hala fram en termos ur ryggan och njuta av en av de bästa kopparna kaffe i mitt liv. En del av dem minns man…

Ja, kära läsare, det där var väl i stora drag vad jag tänkte dela med mig av. Nääe, FTF är inget som vi lägger så stor vikt vid (HA-HAAA….). Huvudsaken är väl att man inte tar sig själv på så stort allvar och aldrig glömmer att detta bara är en rolig lek. En lek som det senaste året gett oss otroligt mycket vad det gäller upplevelser och möten med helt fantastiska människor. Det bästa är att vi tycks kunna se fram emot mer. Längtar redan…

Tack för idag, cachingsverige, ta det försiktigt därute!

PS! Telefonsamtalet visade sig komma från en telemarketing-firma i trakterna av Norrköping. När jag vaskat fram den informationen så bestämde jag mig, i smärtans tecken, att den firman skulle få en låda hundskit på posten. Jag kom så långt som att jag skaffade lådan, sen hade smärtan gått över och kanske det var en smula inneboende anständighet också som gjorde den elaka planen om intet. DS!

curse2

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till FTF – På gott och mycket ont

  1. vallafrun skriver:

    Men hallå nu gör du ju så där igen, tårarna rinner och grannarna tror jag är galen när jag skrattar högt för mig själv sent på kvällen. Snälla Peter sätt en dödskalle på dina blogginlägg så att man vet att detta kan förorsaka kramp i mellangärdet och tårar som rinner. Nej visst det behöver du ju inte göra för alla dina inlägg är såå skönt galna. Det är så betryggande att veta att det finns fler galningar inom vår verksamhet – även om jag själv känner att jag saknar de rätta orden att uttrycka det på ett så roligt sätt.

  2. bandlengstrom skriver:

    En av de roligaste inläggen vi läst på länge. 🙂

  3. jasyse skriver:

    Alltför lätt att förstå sig på situationen… 🙂

  4. bojip skriver:

    helt underbart!!!!!

  5. PelleK skriver:

    Fantastiskt roligt skrivet!

    … och det tragiska är ju att man känner igen sig i 90% av händelserna och beskrivningen 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s