Bomber & Granater 2

Från en diskussion under Geocaching Uppsala på FaceBook 26 december uppstod med några dagars varsel en resa till Dalarna med några herrar jag mött på några event. De skulle logga Bomber & Granater 2 och jag fick alltså haka på. En av mina yngre systrar kände sig något osäker på sin systers bedömningar i livet – ska du åka iväg med några som du bara har träffat ett par gånger och som du har snackat med på FaceBook. Jamen de är ju geocachare svarade jag – som om det är någon skillnad sa hon.

I lördags morse tog jag alltså den nya pendeln från Årstaberg mot Uppsala och hittade snabbt yxza och herr Team Ese på de koordinater som jag hade fått. Vi packade in våra prylar i bilen och lämnade Uppsala.

När vi kom till Heby där herrarna loggat det mesta började de titta efter en lämplig cache åt mig som ju är på jakt efter att logga alla kommuner i Uppsala län. Heby ligger ju ensamt åt detta håll av de tre kommuner jag hade kvar. Nu lyckades vi hitta en adventskalendercache så att alla tre kunde logga.

Några stopp senare var vi framme på vandrarhemmet och checkade in för att snart kasta oss iväg igen. Några loggningar på vägen och framme på den avtalade platsen i tid där Gormare just påbörjat jakten på steg ett. Vi tydde ledtråden tillsammans och gav oss av mot det som de flesta jag träffat på Mellandagsöleventet dagen innan kallat en en häftig upplevelse.

På plats var även Piff-Puff och hans farfar Stein som plogat vägen upp till ingången åt oss. Piff-Puff var med oss hela tiden medan Stein åkte hem efter några timmar.

Jag har visserligen tappat rejält i vikt under mina första nio månader som geocachare men så där smidig som man önskar är jag ju inte, så det blev kana rakt ned och in i det okända med ficklampan i ryggsäcken och med batterierna till pannlampan i fickan.

Det stod ett gäng coola grabbar på parad när man kom ner första biten, isstalakmiter som var grymt höga och som jag råkade sparka av på min fart ned. Snubblande gick jag ned efter grabbarna och liksom sniffade in luften i det okända.

Det var trasigt och stora hål, så man fick passa var man satte fötterna. Vi hade fått löfte att få tillgång till en hemsida lite före ett visst klockslag men något gick fel så vi fick leta utan att veta vad vi letade efter eller med spoilerbilder.

Tänk er att leka gömma-nyckeln i ett stort utrymme där det var trasigt och skört, vissa saker gick sönder när man rörde vid dem. I ett handfat låg en fladdermus och sov, hen vaknade efter ett tag och började flyga omkring – kanske var det flera för på flera ställen fick man ducka för flygande fladdermöss. Jag är inte rädd men det kändes mindre bekvämt när de strök förbi ansiktet på någon decimeters avstånd.

Vi lyckades så småningom hitta de ledtrådar vi skulle och tog oss ut väldigt skitiga och min berömda smidighet gav sig åter till känna när jag skulle upp där jag tidigare åkt kana ned. Som ett kassaskåp var jag när jag kröp och rullade mig upp och tog spjärn med fötterna för att komma ut. Ese tog mot min ryggsäck och när den åter satt på ryggen blev det kana utför ned mot bilarna. Undrar om man som så kallat vuxen bör bete sig som jag gjorde?

Vid bilarna stod vi med en triumfkänsla över att ha lyckats så bra utan någon särskild hjälp, men vad skulle vi göra med de vi fått fram? Vi kom fortfarande inte åt den hjälp vi hade blivit lovade. Vi började ringa de cachare vi kände som varit på platsen men ingen kunde tala om vad vi skulle göra med det vi hittat. Det var B i BandL, Outride, jestern, Graazzt innan min telefon började ge upp. Jag sökte även Granatherna via Eniro men det var ingen som svarade.

Slutligen fick vi det besked vi minst av allt hade önskat – vi hade för få ledtrådar och måste ned igen. Nu tackade farfar Stein för sig och Piff-Puffs föräldrar dök upp – han fick stanna med oss vilket var trevligt. Vi lovade skjutsa honom hem när vi var färdiga om vi nu skulle komma i mål.

Hej hå, hej hå åter mot gruvan och med mindre entusiasm denna gång, ny kana ned och utan ryggsäcken som lämnats i bilen. Fickorna fulla med batterier dock.

Vi letade och letade på en annan del som jag tyckte jag inte sett förut. Ny träff med den flygande Batman och klättrande där mina bekanta aldrig skulle drömma om att se mig ta mig fram. Tiden gick och frustrationen växte men stämningen inom gruppen var grymt bra ändå. Jag letade så bra men ändå inte bättre än att yxza med hjälp av Gormare hittade en ledtråd där – jag hade letat och gjort vad man borde men åt fel håll. Senare letade yxza och jag väldigt noga på ett annat ställe – just där hittade Ese den sista ledtråden. Jag kan dock säga att den allra första hade jag hittat – vilket jag kommer att leva länge på.

Det var dags att ta sig ut för andra gången och nu var det bara 10 minuters väntan innan vi kom åt vad vi skulle göra med våra ledtrådar. Elementär matematik följde och på de isiga vägar som uppstått under vår tillvaro i underjorden förflyttade vi oss. Vi stannade och kastade oss ut – men snön gav vika och det blev kana igen. En vilt plogande Vallafru åstadkom en autostrada istället för geotrail.

Vilt letande under allt som kunde dölja en burk vidtog, nej inte där eller där eller där. Gormare hade skovel medan vi andra grävde med händer och fötter. Jag satt fast upp till låren i snön som var väldigt blöt – så det blev att krypa runt, vilt svärande. Helt plötsligt insåg yxza att vi räknat fel och den nya uträkningen pekade entydigt dit där vi letat men nu letade Gormare ännu mer ihärdigt.

Ropet om att burken var funnen har väl aldrig klingat så skönt – välsignade cacharkompisar som räknat om, grävt väl och varit allmänt supportande. När Gormare skulle logga oss tittade han i loggen och ropade – Gissa vilka som har loggat för ett dygn sen? Royal Frodemos och byfåners, alltså två cacharkompisar från Uppsala. Herr Frodemo som ju också skriver här på bloggen. De var upptagna den dag vi valt att åka men åkte alltså dagen innan.

Mitt i det som skulle vara glädjen över att ha hittat burken så kom alltså detta med grabbarna som blåst oss och åkt dit dagen innan och som inte nätloggat. Vad jag tänkte då om dem lämpar sig inte i skrift. Jag vet att jag har förlorat så många FTF-jakter och jag vet att jag i grunden är en dålig förlorare, men detta gick utanpå det mesta. De senaste timmarnas frustration släppte i form av tonvis av Bad Karma som jag bara vräkte iväg i riktning mot Uppsala. Nu har jag återtagit detta och besvikelsen försvann över den middag som vi intog ett par timmar senare – då yxza haft med sig pasta- och kycklingsallad som vi intog med en slurk vin ivrigt knappande på våra telefoner.

Tack alla inblandade för en grymt trevlig samvaro i underjorden, men den fantastiska känslan för platsen infann sig inte och kanske är detta inte min kopp av te eller så ska man låta det sjunka in, innan man bedömer såna här cachar. Jag har dock klarat av den och fått en ny D/T-kombination så bara det får Vallafrun att växa åtskilliga decimeter i själen.

Detta är mitt sista blogginlägg för 2012 så jag vill härmed önska alla ett Gott Nytt år och vi hörs 2013. Själv kommer jag antagligen att sova över tolvslaget och ställa väckarklockan för att cacha på småtimmarna, dvs börja 2013 på ett än galnare sätt än 2012.

 

Detta inlägg publicerades i Allmänt och märktes , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s