Det där med vinter och geocachande

Som ännu inte ettåring i geocacharvärlden upplever jag just min första vinter. Så här långt är det ingen hit. Det är ett veritabelt elände med förfrusna händer och blöta vantar efter att jag sopat snö. Det händer ganska ofta att jag envisas med att ta cacher som inte är ”available during winter”.
Det enda positiva är att kärren är frusna så att man slipper plurra och att man faller mjukt, för faller gör jag. Fast lite mer sällan nu.

Vad har jag haft för mig på senare tid? Jo det har blivit ännu en UE-cache i form av Antuna underground och lite mystar då jag försökt lösa och logga en myst om dagen under arbetsdagarna. Sen blir det tokcachning på helgerna.

Idag beslöt jag mig för att frångå det sistnämnda och bestämde mig för att först logga en traditionell cache som kom i torsdags men som jag inte lyckades ta mig till då. Sen ville jag ta en myst som jag löste redan i oktober men inte velat logga då det skulle vara en bit att gå och det har inte känts som flera timmar för att logga en cache var rätt använd tid.
Idag var det läge att åka iväg och ställa bilen samt promenera 2,2 km på plogade men hala snövägar. Därefter visade min kartlösa GPS att det var +900 m fågelvägen. Jag pulsade och gick i krokar där jag försökte följa hjortspår på de bästa ställena uppför berg och genom frusna kärr.
Rätt som det var pep GPS:en och jag var framme, men var tusan fanns burken? Det naturliga var att ägna sig åt gymnastiska övningar – något som inte är det första man tänker på när man ser ett stycke osmidig Vallafru. Sen läste jag hinten och missförstod den totalt. Kunde den verkligen ha loggats för tre veckor sedan i rådande snöläge?
Jag letade och letade, men insåg med ökande besvikelse att det inte skulle bli någon myst loggad innan jag skulle bli tvungen att ta mig ut ur skogen före mörkret föll.
Jag förstod ju till slut att det skulle till gymnastik i alla fall men eftersom jag inte såg burken var det inget att göra på måfå. Helt plötsligt såg jag något som klockrent stämde på hinten och efter att intalat mig att ”lagom bara är för fegisar” så skred jag till handling. Smidig som ett Franz Jaeger närmade jag mig det förmodade gömstället och det verkade tomt. Nämen jag kände något, där var den. Fram och logga i den frusna loggen – där föll något. Tillbaka med burken innan jag som en ko i en vindstrappa rörde mig tillbaka och började leta i lössnön. Det var ju halva loggen – tillbaka till utgångspunkten nya gymnastiska övningar för att återställa den del jag hade tappat.
Tycker ni jag verkar klumpig?
Det var bara förnamnet för i nästa stund raderade jag waypointen som angav bilens position och den väg jag hade gått till cachen. Det blev att i tilltagande mörker som en blodhund leta sig tillbaka i sina spår i snön. Ibland var jag inte säker på vilka spår som var mina och hur galet krokigt hade jag egentligen gått?
Efter ca 25 minuters pulsande stod jag åter vid den plogade vägen och hade bara 2,2 km tillbaka till bilen. Det var tokmörkt sista biten men snön lyser ju upp – se där en positiv sak till med vintern.
När jag var åter i bilen insåg jag att det tagit mig tre timmar och 25 minuter att ta mig fram och tillbaka. Det var betydligt längre tid än det tog att klura ut koordinaterna på Famous Finns.
Fast under dessa eskapader kände jag att jag hade vuxit som människa i så väl själ som kropp och det är ju sånt jag behöver på min väg för att bli ett år som geocachare.
Hemma på ICA log alla mot mig – jag kände att nya duktiga jag skiner av stolthet och det märker folk och bemöter mig på ett annat sätt. I hissen upp till lägenheten såg jag att min mössa var full med kvistar och jag såg ut som en typisk Skogsmulle – nya duktiga jag fick sig en törn och den uppblåsta mallgroden tappade luften med ett pysande ljud.
Jag lovar att jag egentligen bara är samma knasiga tant, och tankarna om att jag kan ganska mycket är sånt som jag får hålla tyst om – ni lovar väl att inte skvallra för någon om hur jag tänker när jag är ute och cachar.

Annons