Tokcachande för att trösta sig själv

Som jag nämnde i mitt senaste blogginlägg tillhörde jag dem som blivit övertaliga hos min arbetsgivare. Eftersom jag hade fått ett bra erbjudande ekonomiskt var det ingen panik att börja söka jobb direkt, utan att trösta sig i sorgen över att inte längre vara behövd på jobbet efter 36 år och åtta månader.
Då det bara var drygt två år sedan jag fick en liknande smäll privat efter att drygt 30-årigt äktenskap så har ju jobbet varit det som har hållit mig igång.
Denna gång var det alltså geocachingen som fick bli det som höll mig uppe, dvs det som fick mig att gå upp och ut. Jag tyckte jag var värd en massa tokcachande under de första veckorna och under hela maj månad. Nu är dock maj månad snart slut och jag har geocachat med en massa olika människor under dessa veckor – men mest med mig själv. Det är dock inget kul att för det mesta cacha ensam när man inte har några jobbarkompisar att återkomma till.

Jag har därför försökt mig på utmaningar så väl challenges som egna påhittade. Som det att jag skulle uppnå mitt 50:e event någon gång innan midsommar, vilket innebar att jag igår besökte mitt 13:e event sedan 10 april. Av dessa 13 event räknas bara 12 stycken in för ett av dem var ett CITO som räknas under en egen kategori.

Varför skiljer jag då på dem? Jo för att det görs vid badgeberäkning och nu har jag tre kvar till 50 och det ser ut som om jag går i mål inom en dryg vecka. På lördag blir det Välkommen sommaren! i Stockholmstrakten, på måndag LunchEvent#1 i Uppsala och på nationaldagen Nationaldagsevent 2013 – The Beach, i Södertälje kommun.

Eventen och det eventuella cachandet med andra ersätter alltså kontakten som jag tidigare hade med kollegorna på jobbet. Att jag fortsätter med tokcachandet är förstås det enda sättet jag kan komma på att belöna mig själv i dessa dagar. Under juni månad blir det istället ett mognare beteende med kurser på Trygghetsrådet och kontakter med den arbetsgivare som har kontaktat mig för eventuell anställning. Det blev dock lite svårare än vad de trodde från början eftersom jag visserligen är uppsagd men arbetsbefriad under det året.

Jag tycker dock att jag har lite tid att ta igen efter alla år där jag ofta har varit stand-by nästan dygnet runt och sedan är det också ett sätt att visa att jag just nu är bra på någonting – för det är en rejäl smäll att bli övertalig vid +55 års ålder.

Så om ni ser Vallafruns nick i en cache nära er så vet ni att där har jag varit och bevisat någonting eller så har jag bara tröstat mig lite. Det är ändå skönt att detta skedde under den vackraste tiden på året och inte när det var extra mörkt och deprimerande.
 
 

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Tokcachande för att trösta sig själv

  1. Lena Liden Jonasson skriver:

    Lycka till både med det nya jobbet och cachandet

  2. nattlejonet skriver:

    Härlig kämpar-anda! Hoppas det löser sig med jobbet. 🙂

  3. irvemania skriver:

    Det var kul att, i loggarna, följa dina äventyr i Nynäshamn! Du vårdar verkligen den goda loggen!

  4. ann skriver:

    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s