Mind your heeead!!

IMG_20130617_183206[1]

Nu grönskar det i dalens famn

Kära läsare!
Tjeeenare, det var länge sen. Hoppas solen har lyst skönt över er och de burkar ni hittar/lägger ut.
”Det blir aldrig som man tänkt sig” brukar det heta, eller ”Det blir sällan som man tänkt sig” hörs också.
Här satt vi och gnällde över vinterns elände och såg fram mot den varmare perioden och allt vi skulle göra; Långa vandringar, kedjeloggning, utläggning av otroligt kreativa gömmor, berättande av fantastiska äventyr ur vårt rikes historia och vad nu vi värkt fram under mörka kvällar.
Det mesta blev det inte ett skit av eftersom det vi kallar ”livet” kom emellan, på gott och ont, men likt förbannat så går pratet här hemma och kreativiteten flödar så vi kan väl se framtiden an fortfarande.

IMG_20130703_203840[1]

Kamrat Zefanias tränar inför högre höjder

En trend vi kunnat se är den att cacher med hög terräng och intresset kring dem verkar ha exploderat det senaste året. Jättekul, absolut, det har gett en helt ny dimension till cachandet och det innan vi ens kunnat kalla oss för jätte-erfarna cachare. Här i Upsala kom trenden igång när det erbjöds kurser i firning hos ett lokalt företag som utbildar folk som ska hantera firnings- och klättringsutrustning i jobbet och dessutom säljer grejor för ändamålet. Bara att hoppa på tåget och efter att ha handlat ett bra instegspaket så har det inneburit flera tillfällen att testa de egna gränserna.
Men det är nu som meningen av mitt inlägg kommer…

En del cacher med hög T-faktor sitter uppe i höga träd som inte låter sig klättras på vanligt vis. Det krävs utrustning med rep, broms, förankring och vad som nu kan tänkas behövas för att säkert kunna stiga till väders. Tankar kring att skapa egna hög-cacher och kunna logga andras har gått konstant och därför har hela, eller delar av, utrustningen brukat få följa med i ryggan på promenaderna runt i skogarna nära hemmet.
Det där med att få upp sitt rep på höga punkter är ju en utmaning. Allt beror på hur högt man behöver komma och höjden har ökat markant med tiden. Det finns en uppsjö av grejor man kan använda och de som tillverkar/säljer arborist-slangbellan Big Shot borde vid det här laget vara väldigt fundersamma över hur lilla Sverige tycks svämma över av trädklättringsvänliga människor.
Finns ju en uppsjö av hjälpmedel för att kasta lina och det lär kanske bli nån pryl till detta hushållet också, även om jag hittills förlitat mig på en stark och pricksäker högerarm.

Sen kommer vi till det där man kastar iväg, dvs tyngden. Många tips har man sett, men några gånger har den smarta kommentaren kommit att man inte ska använda nåt större än att man nästan kan tänka sig att få det i skallen. När jag läste det skrockade jag gott och tänkte vissa synpunkter om klantighet och pappskallar.
Då kom den där dagen då jag gick ut med mina prylar för att träna…

Jag traskade glad i hågen iväg med prylarna på ryggen, i akt och mening att provrigga lite träd och grenar. Bara för att träna just riggningen, jag var ensam och då vill jag inte ge mig upp. Dessutom har jag alltid förmaningen från Makan, ständigt återkommande när jag går ut genom dörren med firnings-riggen på ryggen:
-VÅGA FAN INTE KOMMA HEM OM DU GÅR OCH SLÅR IHJÄL DIG!!
Inte mycket tvetydighet i det. Hursomhelst, jag hade hittat ett bra första ställe och började fixa min kasttyngd med tunna linan. Tyngden har suttit som topplock på en tryckluftsregulator och är kanske lite i tyngsta laget (förbannat tung, med tanke på vad som snart skulle hända) men bekväm att kasta.
Tre snabba steg på startbanan med blicken fäst på klykan som var mitt mål, en graciös båge med kastarmen och topplocket gick till väders med perfekt riktning. Klockrent över grenen, precis som jag tänkt mig i en elegant parabel men när linan trasslade in sig i en eländig pinnsate så SKET DET SIG I KUBIK!!

När linan hastigt bromsades uppifrån ändrades kursen rejält och det fina topplocket bringades i en förödande acceleration mot en klart oönskad punkt.
Om det suttit en kamera i locket hade man först sett det lämna min smidiga hand och flyga snabbt uppåt. Grenen skulle passeras elegant, kort därefter skulle ett ”ryck” i bilden signalera att nu bar det iväg nedåt i en annorlunda båge rakt mot ett fånstirrande nylle med två trötta ögon som när kameran var 2 dm bort spärrades upp i vild panik, Oaa-aAA…

KA-WUMMP…!

Det ljud som skallade genom skogen, efter att jag dråsat i backen med ett förvånat stön, var definitivt inte att jämföra med djungelbjörnen Baloos ”He-hej… Mitt i-hi-ny-hyllet (pom-po-po-pom)” inte. Nejdå det blodisande skriket lät ordagrant:
”SATANS HELVETEE, DE E JU KLART ATT DE DJÄVLAS NÄR EN FATTIG SKA HA ROLIGT!!”
Det usla, förbannade, locket hade prickat precis mitt mellan ögonen och jag ska villigt medge att eländet kändes ordentligt tungt i åtminstone en nanosekund.
Om locket var tungt så var det ingenting mot mitt sinne. Den frodemoska intelligensen hade firat nya triumfer och skördat ett offer igen. Den har en underlig egenskap i det att den alltid skördar samma offer, perkele anamma. Jag beslöt att träningspasset fick vara över och packade vimmelkantigt ihop mina prylar och gick muttrande hem.

Så, kära kollegor, se nu för satan till att ha hjälm på samtliga närvarande innan ni börjar singla tunga saker i luften ovanför er. Tror ni er ha samma otur, eller är lika notoriskt klantiga, som jag så kanske ett visir också är att föredra.
Makan har inte fått höra om denna bravad och eftersom mitt gossaktiga anlete inte fick ett märke så har jag sluppit stå och skrapa med foten i golvet som en påkommen skolgosse.

Jag vill önska er alla en fortsatt god sommar, minns att eftertanke är för idioter. Genier tänker före.
Tack för idag, cachingsverige, ta det otroligt försiktigt därute!

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Mind your heeead!!

  1. Vallafrun skriver:

    Peter, jag höll på att smälla av när jag läste detta och nu vågar jag nog berätta om min klantighet i maj som resulterade i en natt på sjukhus och hjärnskakning.
    Vi är ta mig tusan sprungna ur samma klantighetsträ du och jag. Någonstans är vi nog släkt för så som jag kan identifiera mig med detta samtidigt som jag skrockande flinar att det inte var jag gör man bara om man vet att nästa gång är det min tur.
    Skydda huvudet ordentligt nästa gång för det är faktiskt något du bör vara rädd om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s