I ett ögonblick av överskattning

Som Peter beskrev för några veckor sedan finns det ju några geocachare som i sin iver att hitta en cache låter vettet flyga sin väg istället för att vara den kloka människan man normalt är.
Det jag nu ska berätta om hände i början på maj och jag var definitivt inte på jakt efter en cache – snarare tvärtom. Jag skulle placera ut en challenge som även den är lagom galen i sin nördighet. Den går ut på att man ska ha loggat 20 cacher som ligger inom 50m från vattentorn – de behöver alltså inte heta vattentorn eller sitta på ett sådant.

På väg till den utvalda platsen fick jag för mig att jag skulle höja svårighetsgraden något för att hitta själva cachen, då jag normalt sätter ut väldigt mesiga burkar. Jag pratade med min mor i telefonen och avslutar för att ta fram stegen och bege mig ut i halvdunklet. Det sista hon säger innan vi lägger på är – Ring mig när du är klar. Bara det skulle fått mig att strunta i utplaceringen då jag ju sen barnsben vet att mamma har ett sjätte sinne.
Alltnog fram med stegen för att placera den lilla burken på ca tre meters höjd. Här kommer alltså det riktigt galna – jag reser stegen mot ett Gunnebostängsel som sitter runt en fotbollsplan och börjar klättra. När jag är ca 2,5 meter upp på stegen börjar den glida och desperat famlar jag för att hålla mig kvar i stängslet. Fingrarna repas och blir efteråt svullna som prinskorvar men jag faller och landar med en smäll på stegen och asfalten. Jag lovar att huvudet dunkade i rejält och när jag reser mig upp ser jag en joggare komma springande, han ökar takten och ta en rejäl omväg förbi mig. Tror sjutton att man undviker galningar med stegar i mörkret.

I mitt då förvirrade tillstånd skjuter jag ihop den expanderbara stegen bär tillbaka den till bilen och inser att jag måste kolla om telefonen har överlevt. Kollar med ett samtal till fröken Ur – men inget ljud. Tar mig åt öronen och inser att jag har tappat mina hörapparater, de som är så dyra tänker jag och hämtar ficklampan – där ligger den ena och den andra hänger i kapuschongen på jackan. Det var mycket sparade pengar det – tar fram telefonen igen och inser att det mesta känns aningen dimmigt. Då fattar jag att jag även har tappat mina glasögon. Fram med ficklampan igen för nu var det riktigt mörkt – ser man på där ligger glasögonen, jag har praktiskt taget klivit över dem med stegen och vid letandet efter hörapparaterna.

Nu till det viktigaste – utplaceringen av cachen och med inmätning av koordinaterna från fyra håll. Därefter ringer jag lilla mamma och försäkrar med fingrarna i kors att allt är bra medan jag åker hem. Jag kan lugna den orolige att jag hade bägge händerna på ratten då jag har hands-freefunktion i hörapparaterna.

Väl hemma börjar jag fundera på om jag kanske inte ska gå och sova efter att ha dunkat i huvudet på detta vis. Ett samtal till Sjukvårdsupplysningen bekräftar mitt antagande och inom en kvart är jag på väg med Tvärbana och Pendeltåg mot sjukhuset. Det slutar med att jag inte orkar vänta på pendeltåget utan tar taxi sista biten.

På sjukhuset får jag komma in direkt och blir avklädd inpå bara underkläderna innan jag fixeras på en brits och får en halskrage som sträcker hals och nacke. Så blir jag liggande i dryga tre timmar medan jag skjutsas runt för röntgen och tillbaka. Inga frakturer eller inre blödningar konstateras och jag släpps loss men ska komma att tillbringa ytterligare drygt 8 timmar på sjukhuset för övervakning.
När jag äntligen släpps ut 12 timmar efter att jag kommit in har jag hunnit fråga läkaren som skriver ut mig om jag får fira mig ned från silon i Hedemora om några veckor – svaret blir NEJ. Då och först då undrar den unga kvinnliga läkaren vad det är för en galen kvinna som ligger i britsen framför henne och hon funderar lite grann om jag på olika sätt försöker ta livet av mig. När hon får höra att det bara är geocaching andas hon ut och ber mig ta det lugnt framöver.
Någon dödslängtan är det ju inte frågan om – jag har ju bara så kul att jag glömmer bor att tänka efter före. Frånsett hjärnskakning och trasig stege tror jag inte att det blev några men efter fallet och klätterhjälmen låg i bilen 10 meter bort där den förstås gjorde stor nytta.

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till I ett ögonblick av överskattning

  1. Lena Liden Jonasson skriver:

    den var bra , ja så kan det gå

  2. royalfrodemos skriver:

    Ja, jösses, nog händer det saker i caching-sverige 🙂
    Skönt att du i alla fall kunde gå iväg och cacha vidare, redo att möta nästa stup, staket eller tuva. De kommer, var så säker 😉

  3. Tiving skriver:

    Lite galen är du allt 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s