Idag är det två år sedan jag hittade min första geocache. En typisk burk under en sten. Det som lockade mig att ta just den, och inte någon annan av alla dessa oupptäckta skatter som fanns i min närhet var beskrivningen. Lite mytomspunnen kunde den bringa mig lite lycka. Och nog har den det? Jag har inte tagit överdrivet många cacher. Har precis kommit upp till runt 275 st. Vilket kan säga om mig att jag inte har geocachingen som mitt liv. Men den är en härlig hobby som har givit mig många härliga upplevelser, visat nya platser, fått mig att använda hjärnan både en och två gånger extra. Tack vare geocachingen kan en gråmulen dag på semestern förvandlas till ett äventyr och vi tar oss till den där platsen vi annars kanske bara hade läst namnet på när vi åkte förbi en vägskylt. Vi har till och med förundrats över att det INTE fanns en cache just där, på den platsen, där det verkligen borde ha varit någon som skulle ha lagt ut en. Jag har träffat nya människor, en del galnare än andra (som Vallafrun till exempel 😉 ) och en hel del mysiga geodoggar, geokids och mugglare. Jag har inte lyckats frälsa familjen helt, men åttaåringen, som jag berättat om tidigare, följer gärna med ut i skogen och cachar. På ett villkor! Man ska ha med sig fika i ryggsäcken! Och det kravet kan jag gärna gå med på.
De cacher jag minns bäst är ofta de där man fått kämpa lite extra. Lyckan att äntligen få öppna burken, kika om där finns något roligt att byta, kanske en tb eller ett coin, och sedan skriva i loggen. Stora burkar är roligare än små. Jag tar gärna hand om travelbugs och följer dem gärna efter att jag lämnat dem vidare för att se hur de lever vidare.
Jag har fått pikar av en del andra geocachare över att jag inte springer på ftf-jakter eller lite besvikna kommentarer över att jag inte tagit just deras cache ännu. Men jag har tid. För mig är inte statistiken det viktiga, det är att få en upplevelse. Och jag vill helst dela den upplevelsen med någon för att få den till ett fint minne. Jag har även själv lagt ut några burkar och blir lika glad var gång någon hittar och skriver något fint i loggen.
Idag ska jag jobba, så jag hinner nog inte ta någon 2-årscache, men vad gör det? Hela året är ju fyllt av dagar att leta cacher på!
GeoBloggen 
Grattis Lotte! Det är kul att geocachingen givit många kontakter. Vi hade ju aldrig setts annans. Du som kan hålla distans till ditt cachande är ju att gratulera till det också för mig är det ju tvärtom – geocachingen har gett mig något att leva för.
Tack Vallafrun 🙂 Visst är det härligt att det är en sport för alla! Oavsett om du vill ta en cache då och då eller flera om dagen, enkla stopp med bilen/cykeln eller en terängfemma som kräver övernatnning och skyddsutrustning 🙂 Isabelle pratar fortfarande om när vi gick ”Indianen”, det är sådana upplevelser som ger tillfredsställelse och minnen jag pratar om. Hade nu maken varit lika intresserad som jag hade vi kanske också gått in för det mer. Kram!
Grattis, Lotte!
Tycker du sätter fingret precis på vad det handlar om; Möten med härliga människor, chansen att uppleva roliga, intressanta och spännande platser och att ögonen öppnas rejält för vad man kan få se och uppleva på vägen.
Tack så mycket och lycka till med fortsättningen! 🙂