Alltså, jag är inte teknikfientlig, va, men…

Kära läsare!

Nu är jag här igen med en massa text, men det är så när tillvaron väljer att, gång efter annan,  plantera en bajsmacka i nyllet på mig.
Varför alltid jag?! Ska det aldrig få gå smidigt när jag och teknik kombineras? Saker och ting pajjar, jag vet, men när jag ska få nånting lagat eller servat så lyckas det alltid bli nånting alldeles bort i tok som förmörkar sinnet. Jag köpte mig en smartfån för att kunna dra nytta av den i min geocaching, men den packade delvis ihop tidigt och en kort kamp med återförsäljaren slutade till min nackdel.

Nu har jag haft min älskade eTrex 30 på garantiservice. Har gått som en äggsjuk höna här hemma och väntat på att den ska komma tillbaka. Idag hade den landat i Upsala och jag rusade ner till posten på COOP för att hämta ut den. Slet upp paketet och sen var den här dan förstörd.
I paketet låg min kära gepäss tillsammans med de två papper jag skickat med (kvitto och service-anmälan) samt rapporten från verkstan.
Felen jag anmält var att apparaten beter sig ostadigt, kraschar vid uppstart eller mitt i operationer, tappar minneskort (om den ens hittar det) samt att kompassen inte vill låta sig kalibreras. Om man då läser verkstadsrapporten så finner man följande:
”Åtgärd……….: 02 No faults found
–Etrex 20 har ingen tre axlad elektroniskkompass som går att kalibrera. Om man
–suttit en waypoint eller dylikt så går den efter GPS-signal för att visa bärings-
–pekare mot målet.    Hittar inga fel på enheten, uppdaterat mjukvarna samt nollställt enheten.”

Jag vet väldigt väl att eTrex 20 inte har den tre-axlade kompassen, det var därför jag köpte en eTrex 30 och, lustigt nog så är det just den eTrex 30:n som jag skickade in på service. Mina medskickade papper visar entydigt att det är en eTrex 30, men på verkstadsrapporten så har den plötsligt blivit en eTrex 20. U-HUU-BU-HUUU….!

Jag var ju såklart tvungen att prova om uppdaterad mjukvarna och nollställning gjort något åt problemen, men det visade sig att allt är som tidigare. Dessutom tog det 35 minuter att få satellitlåsning. Har aldrig hänt tidigare, min lilla älskling brukar ha signal på max 2 minuter.

Jag vet, det behöver inte vara slutet på världen, men det är sån här skit som drabbar mig när det gäller tekniska prylar. Det är väl inget större problem att kontakta Garmin och problemet kommer säkert att kunna lösas, men det är inte utan att jag blir lite nervös. Med min tur och min historia så kommer väl fanskapet att hamna i Lettland och jag blir uppringd av SÄPO som är väldigt nyfikna på hur min kära gepäss hamnat i händerna på en f.d torped från ryska maffian som fått betongskor och ståplats i Riga-bukten….

Bara för att delge ett av de äventyr som drabbat mig och de mina så citerar jag ett brev som jag skickade till en bilreparations-kedja förra sommaren. Det är faktiskt sant, varje ord, men jag vill också här och nu påpeka att vi blev kontaktade av kedjan och fick kompensation för det inträffade. Det lönar sig att låta fingrarna flyga över tangenterna ibland, vi får väl se om lilla gulldosan blir botad och lika fin igen. Här kommer brevet:

”Hejsan!
Vi har haft vår bil inlämnad på en MECA-verkstad nyligen.
”Vad trevligt” säger ni säkert då, men vi säger nog ”Näe” i så fall. Det är ett långt brev, detta, men det är en lång historia;
På väg hem efter första semesterveckan packade vår bil ihop strax utanför Nyköping och vi tog oss precis in på en mack vid rastplatsen Sillekrog. Där hade vi turen att direkt få tag på en bärgare som var ledig. Tillsammans konstaterade vi att det bara var att ”åka flak” tillbaka till Nyköping och hitta en verkstad.
”Märkesverkstad eller en mindre?” frågade chauffören. ”Mindre” tyckte vi. ”Bra, då blir det MECA” sa chauffören och det bar iväg. På vägen fixades hyrbil som vi hämtade på Statoil innan vi blev avsläppta på Lennstrings Bil- och A/C-service. Där blev vi väl mottagna och det konstaterades att en slang till avgasreningen behövde införskaffas för att kunna gå vidare. Den skulle finnas på plats efter helgen och på måndagen skulle det vara klart.
Fredag morgon ringde jag upp och fick prata med ”Peter” och jag undrade om man kunde göra en diagnos på A/C:n som trilskats sen förra sommaren. Jodå, det fanns ett enhetspris för att få en genomgång och ett kostnadsförslag, 700 kr skulle det kosta att göra. Det lät helt ok, tyckte vi, på återseende.
Verkar ju bra, men det är egentligen nu som historien börjar.

Vi åkte på söndagen upp till Norrtälje för att ha ännu en semestervecka och hade tagit hyrbilen ett extra dygn för att kunna lösa lämningen av den och hämtningen av vår egen bil på ett smidigt sätt.
På måndagen ringde jag verkstaden för att få en prognos. Jag presenterade mig och frågade om vår blå Ford Galaxy och fick svaret ”En blå vadå, sa du?”
Det visade sig att ingen visste något om vår bil och ”Peter” som tagit emot oss hade gått på semester. Men det var inga problem, dom skulle söka honom och ringa tillbaka. Dagen gick, ingen ringde, så jag slog en signal till. Någon bil hade man inte hittat och ingen ”Peter” hade hört av sig. Hyrbilen skulle tillbaka så jag lämnade familjen i stugbyn och körde ner till Nyköping, lämnade bilen och ordnade skjuts till Stockholm med en släkting. Jag passade på att svänga förbi verkstaden innan jag lämnade hyrbilen och där utanför stod vår blå bil på samma ställe som bärgaren ställt den.
I Stockholm sov jag hos en vän och på tisdagmorgonen ringde jag verkstan igen för att kolla läget. Man hade fortfarande inte hittat vår bil, inte heller kvittot från bärgaren, men ”‘Peter’ brukar vara bra på att höra av sig och han ser ju när vi har ringt, så vi ringer dig när vi fått tag på honom.”
Mest på skämt, eller om det börjar likna panik, så ringde jag bärgningsfirman och föreslog att dom kanske skulle ringa verkstaden och intyga att dom faktiskt ställt av en blå Ford Galaxy utanför deras firma.

Tisdagen gick, ingen ringde och när jag, strax innan 16.00, ringde verkstaden igen var det ingen som svarade. Det blev till att åka buss ut till Norrtälje för att få träffa familjen igen. Det blev Onsdag och när jag ringde på morgonen till verkstaden hade man, tänka sig, inte hittat vår bil ännu, men ”Vi ringer ‘Peter’ så får han berätta och så ringer vi tillbaka till dig, vettu.” Dagen gick, ingen ringde tillbaka och stämningen började kunna betecknas som något ”ansträngd” ute i Norrtälje skärgård. Jag ringde två gånger under dagen, inget svar, men på eftermiddagen lyfte någon på luren och meddelade att nu hade ”Peter” hört av sig så slangen skulle beställas och arbetet med vår bil skulle börja. A/C:n hade förresten en kraftig läcka som skulle kosta runt 8-9000 kr att reparera. Beslutade snabbt att det fick bero, nu ville vi bara ha vår bil körbar.
Jag är begåvad med en ganska lång stubin och hade ändå vid det här laget insett att jag kunde stå där ute vid Marholmen och bjäbba som en satans chipperke utan att det skulle göra saken ett dugg bättre.

Torsdagen kom och jag ringde på morgonen till verkstaden för att kolla läget. Slangen var inte beställd, men det var ”på gång” och de skulle ringa tillbaka och rapportera hur det gick. Ingen ringde och på eftermiddagen svarade ingen på mina uppringningsförsök.
Fredag morgon och jag ringde ett nummer som jag nu kunde utantill utan problem. Jodå, slangen var nu beställd och skulle komma ”på Måndag” och då skulle det snart vara klart.
På lördagen var det dags att åka hem så jag körde barnen, Mormor och svågern in till busstationen i Norrtälje i vår andrabil så de kunde ta sig tillbaka till Uppsala. Sedan hoppade jag och Makan in vår packning i bilen och åkte hemåt. En VW Polo kan ta mycket saker, märkte vi…

När jag ringde på måndagmorgonen så hade det ”nog blivit nåt fel” så det skulle inte komma in någon slang denna dag, men den var ånyo beställd.
Tisdag eftermiddag fick jag veta att något blivit galet hos leverantören så man hade fått vända sig till Volvo för att få tag på rätt slang. Bara att vänta på att den ska komma nu, men ”Det brukar gå fort hos dom.” Uppfattat…
På onsdagen fick jag veta av damen jag talat med så många gånger att hon nu personligen hämtat slangen så nu väntade de bara på att få plats på nån av lyftarna så kunde jobbet börja. ”Vet inte när det blir, men vi ringer dig.”
När jag på torsdagens förmiddag ringde så fick jag veta att allt var klart och jag kunde hämta bilen. 1676 kr skulle det kosta.

Jag tog ledigt från jobbet på fredagen och åkte Swebus från Uppsala till Nyköping, promenerade glad i hågen till verkstaden. Där var det lunchstängt, men vår bil stod utanför, på samma plats där bärgaren ställt av den. Jag kunde plocka ut en brassestol ur bagaget (inga problem eftersom bilen stod olåst) och läsa en bok i väntan på att de skulle öppna igen. När lunchrasten var över gick jag in och betalade av min räkning, kanske inte så särskilt pratsam, måste jag nog medge. De 1676 kronorna hade nu blivit till 1868 kr, men det valde jag att strunta i.
När jag skulle starta bilen så var det nätt och jämt att den gick igång och motorn gick precis lika illa som när vi, två veckor tidigare, rullat av flaket från bärgningsbilen. Den bluddrade, smällde och vägrade gå jämnt.

Jag klev ur och öppnade huven. Jo, slangen satt på plats. I ena änden i alla fall, den andra änden stack rakt ut i motorrummet. Försökte få dit den själv, men det gick inget vidare. Då gick jag in och meddelade hur läget var. Ingen kändes direkt villig att ta tag i mitt problem först, men sen följde en ung man med ut för att kolla läget. När vi kom fram till bilen så såg jag att höger blinkerglas saknades och glödlampan hängde löst i sladden. Vi kom överens om att ”det var ju märkligt” medan mekanikern började fixa dit den andra änden på slangen på sin rätta plats.
Jag insåg att ”Peter” nog plockat bort lampglaset när han, två veckor tidigare, gjort den fullständiga diagnosen på A/C:n. Nu gällde det bara att leta reda på glaset och skruven som håller det fast. Det tog en stund för honom, han var ”bara” praktikant som han meddelade mig, ingen annan verkade direkt sugen att komma ut. Under tiden han letade så provstartade jag bilen som gick lika djävla illa som tidigare.
Han hittade i alla fall glaset och skruven och när han satt dit det så funderade jag försiktigt vad vi skulle hitta på härnäst. Ja, han visste ju inte riktigt men han gick in och kom ut igen med förslaget att vi kunde ju lämna bilen över helgen så skulle dom titta på den på Måndag.

Nu kände jag faktiskt att jag fått nog av servicen på denna verkstad så jag tackade för mig, satte mig i bilen, puttrade och smällde mig iväg de 200 meter som behövdes för att hitta en annan bilverkstad. Där tog det ca 20 minuter att ställa en första diagnos och de skulle ta hand om problemet efter helgen. Jag fick skjuts till busstationen så jag kunde nyttja Swebus tjänster igen för att ta mig hem.
”Den andra” verkstaden ringde mig på måndag förmiddag och hade hittat felet. Det behövdes beställas några delar och jag fick ett kostnadsförslag. Allt var klart nästa dag, Tisdag, så nu har vi vår bil igen. Dock med en underlig tomgång, som direkt konstaterades hos ”den andra” verkstaden, men det tänker jag för tillfället, på ren svenska, skita fullständigt i.

Det här var hela historien, hoppas jag. Vid en genomläsning kan jag konstatera att jag i alla fall inte lagt till något steg, möjligen utelämnat nåt.
Jag vill påpeka att jag inte på något sätt vill smutskasta MECA som organisation, men det kan ju vara bra för er att få veta hur någon som för er flagg arbetar. Man ska ju uppfylla en viss standard för att få vara en MECA-verkstad och det borde ju innefatta mer än att, just och just, kunna knyta sina egna skor. Kontrollerade inte om personalen på stationen hade kardborrknäppning på pjucken, det kan nån annan få roa sig med. Skulle jag kontrollera så åkte jag nog buss ner. Det törs inte fan åka bil till Nyköping igen.
Nu inser jag att jag börjar låta en smula oförskämd och det är inte alls min mening, det här var bara ett litet brev för berätta lite om vad jag sysslat med under den andra av mina två semesterveckor och en tid efter det.”

 Inser att jag gjort ett syftningsfel vad det gäller ”Praktikanten” och ”Peter” mot slutet, men jag har valt att behålla originaltexten.

Konkluderar allt med ett enkelt och innerligt ”FY FAN!”

Ja, så kan det gå och då har jag inte skrivit om när jag, otroligt hungrig och eländig, skulle handla frukost på 7 Eleven dagen då jag skulle åka bussen tillbaka till Norrtälje. Då jag drog mitt bankkort i läsaren så kraschade kassasystemet och det gick inte att betala för min smörgås och dricka. I alla fall inte så länge som jag fanns i butiken.
Vill passa på att rikta ett tack till Mikael Bäckmark på MECA som genom sin kontakt med oss förmodligen förhindrade att jag blev den förste, och ende, intagne på den återöppnade Fasta Paviljongen i Säter.
Näärå, jag gillar egentligen teknik. Har en 43 år gammal cykeldynamo som fortfarande levererar ström…

Tack för idag, cachingsverige, ta det försiktigt därute!

Annons