Lyd din Maka!

§1. Makan har alltid rätt
§2. Om Makan, av någon anledning, tycks ha fel, inträder automatiskt §1

Nu vill jag börja med ett klargörande, så inga missförstånd uppkommer; Jag är minsann herre i mitt eget hus! Sitter fan under bordet så mycket jag vill, så det så..!

Mälaren ligger där nere i dimman, faktiskt

Det börjar bli dags att tänka på en ”dagens logg” innan jag ska åka med Sonen till badhuset, en söndagstradition hos oss. Vi håller på med det där enomdan-giftet fortfarande (går i mål om 58 dagar, insh-Allah). Hunden ska få sig en liten promenad och det kan ju vara lämpligt att ta hand om det samtidigt med burkletandet. Makan vill såklart ”tipsa” om en lämplig gömma att försöka på. Det brukar gå till som följer:

Makan: Har du tänkt på nån att åka på?
Jag: Ja, jag hade tänkt prova ”Högen.”
Makan: Mmm… eller så kan du ju testa ”Kullen” också.

Det kan, vid en första läsning, te sig som ett tips, men det är de facto en kontraorder och det är alltså säkrast att åka och försöka sig på ”Kullen” och låta ”Högen” vila tills den kommer på förslag igen. Idag serveras jag en Trad i ett väldigt trevligt naturområde som är alldeles perfekt för att ströva lite med vår gamle hund. Det ligger en liten åktur bort, dock, och jag är tveksam eftersom jag tror det kan ta lite för lång tid. När jag lägger fram det lilla argumentet så kommer den omedelbara kommentaren ”Ah, vadå… hur långt kan det vara att gå, då? 5-600 meter, eller?!”
Nu uppträder en knappt synlig rynka i min huldras panna. Ni andra kanske inte skulle se den, men efter 10 års äktenskap så känner jag igen den alltför väl. Det är dags för en liten markering… sålunda, likt Basil Fawlty, knyter jag näven i byxfickan och går iväg för att klä på mig med orden ”Då kör vi, då” klämkäckt framsagt.

Kontrollerar att all utrustning som kan behövas ligger i ryggsäcken, så man inte blir stående i skogen utan nån bra-å-ha-sak, går inte att gå ut näck, liksom. När jag börjar snöra på mig kängorna går Makan förbi och harklar sig lite sådär menande. Det går med andra ord inte så fort som det borde. Eller också kanske hon tycker det ser korkat ut när Maken försöker snöra på sig pjucken med en näve i byxfickan, vad vet jag?

Vi tar oss i alla fall ut till området, jycken o jag, lastar ut oss och går in i skogen. Det är en ganska bra liten lerig grusväg som leder in första biten till en scoutstuga, sen blir det fin stig resten av vägen. Det känns som väldigt knappt om tid och det är en småmuttrande Make som tar ut stegen. Nu upptäcks att det med största säkerhet gått en löptik här för inte så länge sen. Det märks eftersom Geodoggen fullständigt tappar all vett och sans. Det brukar bli så och han söker vid såna här tillfällen upp varenda kissfläck som lämnats i backen där han gärna ställer sig och slickar ivrigt. Får han så står han länge vid en sån plats, men det är ju inte riktigt tid till det och jag bogserar runt en stor tunga i geografin. Hade det varit asfalterat här så skulle det vara som ett snigelspår efter oss. Vi har inte tid med sånt här nu… ‘Örru, kom igen nu’rå…!

Blöta höstlöv kan skapa dråpligheter, blöta höstlöv på halvhård, men blöt o smetig, lera kan ge oanade slapstick-möjligheter och stoppar man in mig där nånstans så är lyckan snart gjord. Rätt vad det är så känns det som om en stor hand rycker tag i mattan under mina fötter, marken bara försvinner och jag skickar mina grandiosa 47:or upp mot trädtopparna. Landar på ryggsäcken som ger ifrån sig ett oroväckande krasande innan arslet brakar i backen strax efter. Där ligger man småsvärande och skickar eder åt alla orättvisor tills jag vrider på huvet och möter jyckens blick. Ingen kan se så underbart fåraktig ut och jag måste i alla fall småskratta lite innan jag mödosamt kommer på fötter igen. Sen kommer brådskan tillbaka och nu flyger vi fram mot Nollan, bara 240 meter kvar. Självklart låter jag inte lilla gepässen  låsa sig stadigt när vi närmar oss målet och eftersom jag redan kollat hinten (”Under rot”) så börjar jag leta frenetiskt på de mest troliga ställena och kammar såklart noll. Muttrande och småsvärande går jag där och sparkar runt i de ‘bannade höstlöven och känner en svidande DNF under uppsegling. Just som jag börjar tänka på att ge upp så kollar jag på displayen som visar att jag har 17 meter kvar, perkele anamma. Jag leds till en ny plats, börjar leta närmast paniskt och belönas med en liten fin burk till sist.

”Jaså, där är du, din lille sate!” utbrister jag och reser mig upp, bara för att hamna öga mot öga med en annan skogsvandrare som kommer och går och det just när jag avslutar meningen. Han tittar frågande på mig med en underlig rynka mellan ögonen.
”Eeh… ja, alltså.. hunden, menar jag, ööh-hö-hö…” får jag fåraktigt ur mig.
”A-ha-ru” säger han bara och fortsätter stigen bort. Starkt jobbat, PF! Hunden, som tillfälligt övergivit sina lustar och istället konverterat till ko och mumsar gräs som en tokig, har gjort en lov runt mig och behändigt lyckats linda kopplet runt mina ben. Ja, varför ens fundera på hur det kan vara möjligt? Ännu en grandios fallövning, den här gången far jag framlänges och får ryggsäcken i bakskallen när jag dråsar ihop. Nu kan jag säga att jag är heligt förbannad på allt och alla och som grädde på laxen börjar ett tätt och blött regn falla över valplatsen. Det går väldigt fort att skriva i loggen, återställa gömman och anträda färden tillbaka till bilen (SÄTT FART NU, FÖR FAN, HUNN’!!) just och just hållandes hastighetsbegränsningarna. Tänker att man kanske skulle sätta på radion för att lugna sinnet lite, men belönas direkt med ”Waka Waka” med Shakira och det hjälper inte ett satans dugg. Väl hemma byter jag ut hunden mot Sonen och en packad badväska.

”Visst var det väl bra att du åkte på den där nu?” kommer det från Makan med den där undertonen som säger ”Tur att du gjorde som Jag sa, eller hur!”
”Mmm” säger jag och åker och badar lite.

Käraste maka, om du hängt med ända hit så tror jag du vet hur du ska tolka och filtrera min tirad 🙂 Kom å ge mig en puss nu, du vet vilket bord jag sitter under…

MUUUU!

Tack för idag, cachingsverige, ta det försiktigt därute!

Annons