366+1 dagar i sträck

Kära läsare!
Så kom den till sist, dagen vi siktat på i ett år. Dagen då vi loggat minst en cache om dagen under ett år, plus skottdagen. Cirkeln är sluten och luckorna i den kalendern är fyllda!

Övergiven landsväg

Det var ett roligt projekt som gett oss mycket glädje och det har varit riktigt kul att få med ungarna ut på små turer (inte alltid det lättaste).
Eftersom både jag o Makan kan vara riktiga tjurskallar så kom det en kort period då projektet vållade ömsesidigt griniga känslor. Av nån anledning så tyckte Hen att Hen drev på alldeles för mycket och Hen kanske skulle ta och lugna ner sig lite i det här innan Hen blev riktigt förbannad. När Hen pratade med Hen så upptäckte vi att vi båda hade samma känsla så vi valde att skita helt i Hen och fortsätta så länge det kändes vettigt. Det gjorde susen och allt flöt på helt i sin ordning. Då och då så svor vi väl eder och hämnd över att ha rensat upp lite väl mycket i närområdet på Trad-fronten. Men nu är det så att Makan är en hävert på det här med myst-lösning och det har många gånger varit en perfekt räddningsplanka. Nu ska jag också göra ett seriöst försök med dom där f-r-b-nn-de blå frågetecknen på kartan.

zefanias vid Antuna Underground

Hursomhelst, det gångna året har gett oss jättemycket kul, vi har haft många roliga stunder själva, på tu man hand och med hela familjen som vi kommer att komma ihåg länge. Nya bekantskaper har utvecklats till nya vänner och vi har även fått tidigare vänner att bli intresserade av geocaching, en del numera inbitna. Glädje i massor…
Eftersom vi båda gillar att skriva så har det varit kul att gå tillbaka i loggarna och läsa vad vi upplevt. Men ofta, som vi båda upptäckt, så har det räckt med att läsa namnet på cachen för att vi ska minnas platsen, hur det såg ut när vi var där och om det hände nåt särskilt vid loggningen eller på väg dit. Vet inte om man ska se det som skrämmande eller nyttigt. Positivt är det nog, helt klart.

Jag har länge funderat på vad man skulle kunna berätta om i ett blogginlägg, skrivit, raderat, gjort om, refuserat och bara blivit förbannad över hur svårt det ska vara att kräka ur sig nåt matnyttigt (se det mer som en lam ursäkt), men en liten passus ur de Royal:ska utflykterna och en logg från en, till synes ”banal” cache vill jag gärna dela;

Paj Caching Cruiser i N-köping

Dottern o Sonen är hos Farmor o Farfar och vi tar en liten tur för att rasta Geodoggen och, högst eventuellt, leta på någon lagom enkel burk. Efter en stund så upptäcks det att jag varit ett ärans klantarsel och missat att uppdatera våra båda gepässer. Eller så är det så att Garmin-anden valt att totalt bajsa på oss, varken min eller makans dosa vill vara med i matchen alls och det enda som syns i displayerna är en tom karta. Djää-ligt användbart när man är på burkjakt. Alltså är vi helt utlämnade till välviljan hos makans smartfån och det kan ge nog upphov till både muntrationer och grinigheter.Nu sitter vi alltså där, i vår caching cruiser, inställda på att hitta nån lämplig plats att få lite jobb gjort. Men, ack, elektroniken börjar omedelbart att djävlas och makans tålamod blir med ens kortare än en smurfsvans. Jag vet inte vad det är som är fel men att något är fel förstår jag direkt när jag hör de små grymtningarna, suckarna och obestämbara ljuden av missnöje från passagerarsätet.

Nu vill jag säga det direkt att jag inte är ett dugg annorlunda. Jag avskyr när elektroniska ”hjälpmedel” inte lirar som de ska…

Problemet, just nu, är dock att hela situationen ger upphov till muntrationer och när makans lur vägrar lira så är det en väldigt bra idé att kunna kontrollera sina leenden, fnissningar och skratt. Det kan jag inte göra just nu, allt jag försöker tänka på i ett försök att lugna sinnet blir bara roligare och roligare. F-n också, lugn nu…
När man sitter och försöker låta bli att skratta så blir andningen klart störd i sin rytm och det går, efter ett tag, bara att andas ut. Det påverkar kroppshållningen och jag blir allt mer krokig och böjd över ratten. Självklart märks det och jag känner, helt plötsligt, höger ansiktshalva drabbas av en iskyla av uppmärksamhet från min livskamrat…

Makan: Vafan är det med dig, nudå?
Jag: …mp… mp… ingenting… (kämpar febrilt med andningen…)
Makan: Hm… (fortsätter peta på andråjjden…)

DC-3:an i Norrtälje

Nu är fröet sått och det börjar nästan bli olidligt svårt att hålla skrattet borta… kom igen nu, håll ihop, karl…

<POTT… POTT-POTT…!>
Skit också, ljudet jag minst av allt behövde höra nu. Ljudet (POTT) av någon som börjar bli riktigt grinig av att luren inte gör som man vill och därför börjar trycka/peta/peka/knacka hårdare på skärmen i förhoppningen att det ska fungera bättre låter oemotståndligt roligt.
Jag tror att jag kommit undan vreden från Isdrottningen och börjar nästan pusta ut och känna mig modig. Därför gör jag den enorma dumheten att öppna käften och komma med något som, jag tror, verkar vettigt:

Jag: Det kan väl inte finnas nåt matnyttigt just här, vi har väl tagit alla cacher här…?
Makan: Ja, inte FAN vet väl JAG, ser inte ett SKIT här just nu. NOLL TÄCKNING… M-HM!?!

Smart av mig att ödsla luft på något så ovidkommande, en utandning till som inte gör det enklare att hålla luftsystemet igång. Jag vill fortfarande bara garva läppen av mig.

<POTT… POTT… POTT!-POTT!-POTT!-POTT!!!>
Makan: MEN FÖR I HELV-
…och där är det kört! Nilens fördämningar släpper och jag tvingas släppa ut det sista av min andning i ett hysteriskt asgarv. Asgarvet låter mer, på grund av total luftbrist, som ljudet av en åsna med bronkit och det blir väldigt svårt att hålla bilen på vägen.
Det komiska i situationen har också nått kära Makan och det blir en stund av skojande innan telefonen kommer ikapp och vi får bäring på en cache som visar sig helt perfekt för vår expedition. Hunden blir rastad, vi får en härlig promenad i fint väder och allt känns underbart (cachen hittade vi inte, dock, men den ligger säkert kvar nästa gång…)

Kamrat yxza i Hedemora

Jaja, det har hänt mycke kul sen vi började med geocaching och det kan väl vara lämpligt att avsluta med en minnesvärd logg från en minnesvärd stund från vårt år vid en cache som egentligen skulle ha bjudit mycket mindre motstånd:

 Found it

2012-03-06

Äntligen! Maken ute på soloräd och infriar en stilla förhoppning att släcka en småirriterande grön klick på en äng av smilisar
Äntligen på flera plan; Äntligen, dels för att vi varit här ett par gånger innan och haft lite naturliga motgångar som hindrat loggning. Äntligen, dels för att en så här liten ”enkling” kan ge inspiration till en stunds författande och, slutligen, äntligen för att det gavs en möjlighet att beskriva samspelet mellan ”reptilhjärnan (som vi ska ha för att rädda livet på oss då o då)” och ”den vanliga hjärnan (vars ursprungliga funktion ibland ter sig något dunkel).”
Jag skulle aldrig få ett jobb på ett kärnkraftverk, eller en missilsilo heller, för den delen. Nu säger jag inte att det gör så mycket, jag berättar om kvällens logg istället.
Behövde fylla på lite förråd och glunkade för hustrun att jag svänger förbi och kollar om Stealth hänger ihop igen. Började med att irra runt med bilen i närområdet innan jag hittade en högst lämplig fulparkering, man vill ju liksom hålla stilen.
Det hade blivit ganska mörkt när jag började marschen mot platsen vi varit vid tidigare och jag funderade först om jag skulle tända lilla Elwis-lampan, men den vanliga hjärnan tyckte att man skulle hedra namnet på cachen och inte visa sig så tydligt för de näraliggande mugglarlådorna. Vandre därföre i mörker, arme dåre!
Kommer upp en bit i naturen bland busk o träd i dunklet och det begränsade synfältet förändras i ett hastigt slag när en liten kvist tar tag i glasögonen och behändigt skickar dem på en liten tur genom luften. Den reptilsnabba reflexen jag är begåvad med när högerhanden skjuter iväg med en imploderande hastighet för att fånga in dyrgriparna är faktiskt inte så himla impressiv. Fröken Höger missar med god mariginal men får istället tag i en annan kvist som likt en piska slår mig rakt över nyllet. Jajamensan, hjärntrusten är i sanning ute i cachemarkerna. Förbannade dynga!
Nu finns ju inget annat val än att tända Elwis… … Jamen, titta, där ligger ju brillorna, bara tre steg bort. ”Isfläck” säger reptilhjärnan. ”Vaa?” säger den vanliga hjärnan. ”ISFLÄCK” upprepar reptilhjärnan halvt paniskt. ”Vaa?” säger ånyo den vanliga hjärnan. Si-Sa-SCHWITT, säger det under skosulan och jag gör en vacker vurpa, landar på höger höft. I bältet på höger höft sitter en Leatherman Wave och det gör helvetes ont att landa på en sådan. Men jag lade mig inte på glasögonen i alla fall, de ligger precis bredvid huvudet. Lite gjädje i smolkbägaren är ju inte fel. Tar mig upp på darriga ben, sticker Elwis tillbaka i bältesfickan och börjar sakta röra mig mot gömman som jag redan lokaliserat. ”IIIS-FLÄÄÄCK” vrålar reptilhjärnan… ”Va….” hinner den vanliga hjärnan säga innan jag landar hårt på vänster höft. På vänster höft sitter bältesfickan där jag just stuckit ner lille Elwis. Lille Elwis är tillverkad i slagfast aluminium och gör i princip lika ont att landa på. Nu hasar jag mig fram sittande den sista biten till gömman. Sedär, jag har lärt mig nåt. Obi-Wan has taught me well, m-hm….
Det finns ingen logg där jag vill att det ska finnas en logg… Satan också! Men den här gången tänker jag inte låta mig besegras. Fortfarande krypande och trevande som Sméagol från Slavsta, med motsvarande ljud, så hittar jag faktiskt lite rester av plastinkapsling och en riktig logglista bland löven. Flera av nicksen känner jag igen. Med idiotens envishet så lyckas jag, på den lätt blöta och frusna logglappen, plita dit dagens datum och ett nästan läsligt ”ROY FRO.” Loggen sitter nu ihopvikt bakom cachens ”camouflage.” Ett plaströr hängande på rätt plats skulle kunna vara en räddning för denna cache. Den är enkel, men kul. Klart den ska finnas kvar.
När jag höjer blicken efter att ha stoppat min penna i fickan så ser jag familjens caching cruiser mindre än 9 meter från där jag står och det går oförskämt lätt att ta sig tillbaka till åkdonet.
”Idiot” säger reptilhjärnan när jag låser upp dörren.
”Mmm” säger den vanliga hjärnan sävligt.
Kul att de för en gångs skull blev överens
Tack för cachen!

Japp…!
Tack för idag, cachingsverige, ta det försiktigt därute!

Annons