Pension!

Okej, då var det dags. Geobloggen, som startade i oktober 2008, går nu i pension. Ett beslut som har varit på gång väldigt länge.

Jag upptäckte geocaching i Finland tidigare samma år. Mitt första fynd var en burk under en gammal träbro för stridsvagnar från andra världskriget, någonstans utanför Helsingfors. Och jag var fast direkt!

Trots flera år av aktivt geocachande efter det, både i Finland och i Göteborg efter en flytt dit, har jag inte ens loggat 1000 burkar. Men egocaching blev min vardag jag har gömt närmare hundra burkar. Glädjen jag personligen såg i sporten var hur kreativ den lät mig vara. Jag anordnade events, startade projekt här på hemsidan och åkte på roliga utflykter.

Det var kreativiteten och de lite mer extrema upplevelserna som lockade mig snarare än vardagscachingen.

Från arkivet

Efter att den här bloggen, som ursprungligen hette ”Geocahing i Kungsbacka”, blev till ”Geobloggen – Hela Sveriges blogg om geocaching” har arkivet utökats rejält. När jag själv trappade ner mitt geocachande 2011 och 2012 tog jag hjälp av de ansikten du hittar överst på sidan. Geocachare med olika bakgrunder och kunskaper som har hållit bloggen vid liv sedan dess.

Du hittar hela arkivet i sidpanelen till höger. Men jag vill passa på att framhäva några av de projekt och längre inlägg som kan vara extra intressanta än i dag:

• Artiklar för nybörjare – Vi har en samling artiklar till den som precis börjat geocacha.
• 100 saker alla geocachare bör göra förr eller senare – En engelskspråkig version av den här artikeln, som jag la ut på en annan hemsida, har blivit viral och spridits otaliga gånger på nätet.
• Guide: Arrangera ett event
• Test: Vilken typ av geocachare är du? – Ett roligt test om vilka typer av aktiviteter inom hobbyn du föredrar.
• Geocaching i skolan – Ett projekt för lärare.
• Kreativa gömmor – Förslag på hur du kan göra gömmor som garanterat kommer att få favoritpoäng!

Boken Geocahcing Pocket

Som avslutning vill jag påminna om att det bästa från Geobloggen faktiskt finns som fysisk bok. Perfekt som present till nya geocachare eller som intressant läsning till dig som redan är initierad.

Boken innehåller bland annat:

• Ett helt avsnitt bara för nybörjare.
• Intervjuer med intressanta svenska geocachare.
• Fokus på speciella gömmor.
• Artiklar om kreativa gömmor och påhittiga trackables.
• Berättelser från fältet.

Du kan köpa boken via hemsidan Lulu.com, här:

• Pocket Original – Färgstarkt tryck på bra papper som gör de otaliga bilderna rättvisa. CA. PRIS: 310 kronor + frakt.
• Pocket Svartvit – Samma bok, tryckt i svartvitt. CA. PRIS: 160 kronor + frakt.

Räkna med en 50-lapp i frakt.

Till sist vill jag säga STORT TACK till alls om läst bloggen till och från och varit en del av min geocaching-upplevelse de senaste 5-6 åren!

Bloggen kommer att finnas kvar som arkiv, men inga nya inlägg kommer att skrivas.

Geobloggens framtid

I oktober 2008 startade jag en blogg om min då för mig nyupptäckta hobby. En lokal hemsida om geocaching i Kungsbacka, där jag skrev om lokala events, mina egna cachingäventyr i området och geocaching i allmänhet.

Utvecklingen

Det har hänt så otroligt mycket sedan dess. ”Geocaching i Kungsbacka” utvecklade sig till ”Geobloggen – Hela Sveriges blogg om geocaching” och antalet läsare ökade rejält. Det var länge en stor blogg som jag ägnade timmar åt varje dag. Ta bara en titt på sidorna i menyn ovan, eller på arkivet i sidpanelen till höger. Så otroligt många gamla inlägg och projekt.

När jag själv började tappa intresset för geocaching och slutade skriva här bjöd jag in nio andra skribenter. Tillsammans skrev vi då och då, och höll på så vis bloggen vid liv. Men med tiden började även det rinna ut i sanden, och det blev allt glesare mellan inläggen.

Ombonad eller arkivering

I dag länkades det till Geobloggen på Facebooksidan ”Geocaching Sverige”. Jättekul, och jag hoppas verkligen att folk – nya som gamla läsare – tar sig tiden att utforska sidan lite. Plötsligt var det många som besökte sidan igen just i dag.

Det fick mig att leka med tanken om en återupplivning. Men några problem gör ett sådant projekt väldigt arbetskrävande:

• Jag har inte fortsatt betala för den gamla domänen ”geobloggen.com”. Den har nu blivit tagen av en italienk modesajt (!). Många länkar på nätet är nu med andra ord brutna.
• Den nuvarande domänen är missvisande då det inte längre är bloggens fokus: geocachingikungsbakca.wordpress.com.
• Sidan är rörig med många gamla inlägg borttappade i arkivet. Att sortera i dem och framhäva de bästa skulle ta väldigt lång tid.
• Ingen skriver något. Och jag har inte intresset att börja igen, tyvärr.

Om någon skulle vara intresserad skriva här kan ni mejla mig på geobloggen@gmail.com. Om jag inte får ihop en ordentlig plan för att fortsätta kommer jag istället att arkivera bloggen. Det kommer officiellt sluta skrivas här, men gamla inlägg kommer att finnas kvar att läsa.

Hur som helst, kul att få återbesöka Geobloggen i dag, men geocaching är för mig ett avslutat kapitel.

När jag klarat 500 dagar

Den 15 augusti var en stor dag i mitt geocacharliv – det var den dagen jag hade cachat en om dagen 500 dagar i sträck.

Vad det var för stort med det kan man ju undra för det hade ju 14 andra redan gjort eller snarare 14 andra hade loggat den challengen före mig. När man kollar vilka som har gjort det kan man se att det bara var ensamma karlar eller team som genomfört den utmaningen. Jag var alltså den första kvinnan som gjort det på egen hand.

Det viktiga för mig i det läget var alltså att bevisa att galenheten inte sitter i vilket kön man är utan att är man tillräckligt galen geocachare så genomför man det oavsett om man är en del av ett team, ensam man eller kvinna.

Det var så lyckat att samma dag uppnådde min dotter MissSpex 365 dagar i rad – jodå galenskapen är ärftlig.

Vi hade sedan länge planerat att 16 augusti så skulle vi tillsammans logga de challenges som vi klarat av dagen innan – detta var för att 16 augusti 2012 så gjorde vi vår road trip runt Mälaren som var en challenge det med – Logga fem län på en dag dvs på ett dygn. Där någonstans hittade mor och dotter en gemensam aktivitet som gjort att vi haft så kul det senaste året när vi antingen cachat tillsammans eller ringt och pratat cachingupplevelser.

Det är dock en viss skillnad på galenskapen för dottern närmar sig 700 loggade medan jag snart når min 4000:e. Jag snittar på 9 om dagen under 2013 och kommer nog aldrig att ha ett liknande år som geocachare förrän jag går i pension.

Min logg av challengen avslutades med att jag utöver cacheägaren även tackade mina förfäder som bestått mig med en sådan enastående envishet som fått mig att betvinga såväl mörkrädsla som allmän rädsla att gå ensam i skogen. Som har fått mig att bita ihop när det har känts som eländigast och i piskande snö ändå ta mig ut och logga för har man beslutat sig för något och heter Vallafrun då genomför man det.

Jag som just nu söker jobb behöver lite av den jävlar-anamman där också. Kanske är det inte något att sätta på CV:n att jag idag har loggat 524 dagar i rad men det visar i alla fall att jag är uthållig och inte ger upp i första taget.

Så när ni någon gång tycker ni känner er galna så minns att vi är många som motiverar vårt energiska vandrande med att vi ska ut och rasta GPS:en.

 

31 Dagar i Augusti

Ja det vet ni ju alla att man fick souvenirer under augusti månad, och det är ju lätt att vara efter klok, jag skulle inte satsa på detta då jag såg det som ganska omöjligt så dag 3 en obokad dag men massa möjligheter valde jag att inte logga en burk eller valde och valde det blev så och det gjorde mig inget då ….jag skulle ju ändå inte hålla på med sådant….som att jaga mål, souvenirer, ftf ….skit fick jag då den 3 aug var den enda dagen vi missa, SURT SA RÄVEN OM RÖNNBÄREN!! 

 

Den 29 augusti så blev det nästan ingen burk men då var mannen måttligt glad och som mitt inlägg på FB som lyder …Nu blev mannen arg när jag sa att vi inte får någon souvenir i dag……vad i helvete…vart har vi närmaste burk……ja han har åkt nu 21,40 med ficklampan och gps en……vi missade inte den dagen!!

Hur har det gått för er andra?

Hur var era ansatser i början?

Var någon dag extra jobbig?

Min tanke var att klara minst hälften av dagarna och det klarade ju vi, men som sagt hur tänkte jag den 3 aug…..

Alltså, jag är inte teknikfientlig, va, men…

Kära läsare!

Nu är jag här igen med en massa text, men det är så när tillvaron väljer att, gång efter annan,  plantera en bajsmacka i nyllet på mig.
Varför alltid jag?! Ska det aldrig få gå smidigt när jag och teknik kombineras? Saker och ting pajjar, jag vet, men när jag ska få nånting lagat eller servat så lyckas det alltid bli nånting alldeles bort i tok som förmörkar sinnet. Jag köpte mig en smartfån för att kunna dra nytta av den i min geocaching, men den packade delvis ihop tidigt och en kort kamp med återförsäljaren slutade till min nackdel.

Nu har jag haft min älskade eTrex 30 på garantiservice. Har gått som en äggsjuk höna här hemma och väntat på att den ska komma tillbaka. Idag hade den landat i Upsala och jag rusade ner till posten på COOP för att hämta ut den. Slet upp paketet och sen var den här dan förstörd.
I paketet låg min kära gepäss tillsammans med de två papper jag skickat med (kvitto och service-anmälan) samt rapporten från verkstan.
Felen jag anmält var att apparaten beter sig ostadigt, kraschar vid uppstart eller mitt i operationer, tappar minneskort (om den ens hittar det) samt att kompassen inte vill låta sig kalibreras. Om man då läser verkstadsrapporten så finner man följande:
”Åtgärd……….: 02 No faults found
–Etrex 20 har ingen tre axlad elektroniskkompass som går att kalibrera. Om man
–suttit en waypoint eller dylikt så går den efter GPS-signal för att visa bärings-
–pekare mot målet.    Hittar inga fel på enheten, uppdaterat mjukvarna samt nollställt enheten.”

Jag vet väldigt väl att eTrex 20 inte har den tre-axlade kompassen, det var därför jag köpte en eTrex 30 och, lustigt nog så är det just den eTrex 30:n som jag skickade in på service. Mina medskickade papper visar entydigt att det är en eTrex 30, men på verkstadsrapporten så har den plötsligt blivit en eTrex 20. U-HUU-BU-HUUU….!

Jag var ju såklart tvungen att prova om uppdaterad mjukvarna och nollställning gjort något åt problemen, men det visade sig att allt är som tidigare. Dessutom tog det 35 minuter att få satellitlåsning. Har aldrig hänt tidigare, min lilla älskling brukar ha signal på max 2 minuter.

Jag vet, det behöver inte vara slutet på världen, men det är sån här skit som drabbar mig när det gäller tekniska prylar. Det är väl inget större problem att kontakta Garmin och problemet kommer säkert att kunna lösas, men det är inte utan att jag blir lite nervös. Med min tur och min historia så kommer väl fanskapet att hamna i Lettland och jag blir uppringd av SÄPO som är väldigt nyfikna på hur min kära gepäss hamnat i händerna på en f.d torped från ryska maffian som fått betongskor och ståplats i Riga-bukten….

Bara för att delge ett av de äventyr som drabbat mig och de mina så citerar jag ett brev som jag skickade till en bilreparations-kedja förra sommaren. Det är faktiskt sant, varje ord, men jag vill också här och nu påpeka att vi blev kontaktade av kedjan och fick kompensation för det inträffade. Det lönar sig att låta fingrarna flyga över tangenterna ibland, vi får väl se om lilla gulldosan blir botad och lika fin igen. Här kommer brevet:

”Hejsan!
Vi har haft vår bil inlämnad på en MECA-verkstad nyligen.
”Vad trevligt” säger ni säkert då, men vi säger nog ”Näe” i så fall. Det är ett långt brev, detta, men det är en lång historia;
På väg hem efter första semesterveckan packade vår bil ihop strax utanför Nyköping och vi tog oss precis in på en mack vid rastplatsen Sillekrog. Där hade vi turen att direkt få tag på en bärgare som var ledig. Tillsammans konstaterade vi att det bara var att ”åka flak” tillbaka till Nyköping och hitta en verkstad.
”Märkesverkstad eller en mindre?” frågade chauffören. ”Mindre” tyckte vi. ”Bra, då blir det MECA” sa chauffören och det bar iväg. På vägen fixades hyrbil som vi hämtade på Statoil innan vi blev avsläppta på Lennstrings Bil- och A/C-service. Där blev vi väl mottagna och det konstaterades att en slang till avgasreningen behövde införskaffas för att kunna gå vidare. Den skulle finnas på plats efter helgen och på måndagen skulle det vara klart.
Fredag morgon ringde jag upp och fick prata med ”Peter” och jag undrade om man kunde göra en diagnos på A/C:n som trilskats sen förra sommaren. Jodå, det fanns ett enhetspris för att få en genomgång och ett kostnadsförslag, 700 kr skulle det kosta att göra. Det lät helt ok, tyckte vi, på återseende.
Verkar ju bra, men det är egentligen nu som historien börjar.

Vi åkte på söndagen upp till Norrtälje för att ha ännu en semestervecka och hade tagit hyrbilen ett extra dygn för att kunna lösa lämningen av den och hämtningen av vår egen bil på ett smidigt sätt.
På måndagen ringde jag verkstaden för att få en prognos. Jag presenterade mig och frågade om vår blå Ford Galaxy och fick svaret ”En blå vadå, sa du?”
Det visade sig att ingen visste något om vår bil och ”Peter” som tagit emot oss hade gått på semester. Men det var inga problem, dom skulle söka honom och ringa tillbaka. Dagen gick, ingen ringde, så jag slog en signal till. Någon bil hade man inte hittat och ingen ”Peter” hade hört av sig. Hyrbilen skulle tillbaka så jag lämnade familjen i stugbyn och körde ner till Nyköping, lämnade bilen och ordnade skjuts till Stockholm med en släkting. Jag passade på att svänga förbi verkstaden innan jag lämnade hyrbilen och där utanför stod vår blå bil på samma ställe som bärgaren ställt den.
I Stockholm sov jag hos en vän och på tisdagmorgonen ringde jag verkstan igen för att kolla läget. Man hade fortfarande inte hittat vår bil, inte heller kvittot från bärgaren, men ”‘Peter’ brukar vara bra på att höra av sig och han ser ju när vi har ringt, så vi ringer dig när vi fått tag på honom.”
Mest på skämt, eller om det börjar likna panik, så ringde jag bärgningsfirman och föreslog att dom kanske skulle ringa verkstaden och intyga att dom faktiskt ställt av en blå Ford Galaxy utanför deras firma.

Tisdagen gick, ingen ringde och när jag, strax innan 16.00, ringde verkstaden igen var det ingen som svarade. Det blev till att åka buss ut till Norrtälje för att få träffa familjen igen. Det blev Onsdag och när jag ringde på morgonen till verkstaden hade man, tänka sig, inte hittat vår bil ännu, men ”Vi ringer ‘Peter’ så får han berätta och så ringer vi tillbaka till dig, vettu.” Dagen gick, ingen ringde tillbaka och stämningen började kunna betecknas som något ”ansträngd” ute i Norrtälje skärgård. Jag ringde två gånger under dagen, inget svar, men på eftermiddagen lyfte någon på luren och meddelade att nu hade ”Peter” hört av sig så slangen skulle beställas och arbetet med vår bil skulle börja. A/C:n hade förresten en kraftig läcka som skulle kosta runt 8-9000 kr att reparera. Beslutade snabbt att det fick bero, nu ville vi bara ha vår bil körbar.
Jag är begåvad med en ganska lång stubin och hade ändå vid det här laget insett att jag kunde stå där ute vid Marholmen och bjäbba som en satans chipperke utan att det skulle göra saken ett dugg bättre.

Torsdagen kom och jag ringde på morgonen till verkstaden för att kolla läget. Slangen var inte beställd, men det var ”på gång” och de skulle ringa tillbaka och rapportera hur det gick. Ingen ringde och på eftermiddagen svarade ingen på mina uppringningsförsök.
Fredag morgon och jag ringde ett nummer som jag nu kunde utantill utan problem. Jodå, slangen var nu beställd och skulle komma ”på Måndag” och då skulle det snart vara klart.
På lördagen var det dags att åka hem så jag körde barnen, Mormor och svågern in till busstationen i Norrtälje i vår andrabil så de kunde ta sig tillbaka till Uppsala. Sedan hoppade jag och Makan in vår packning i bilen och åkte hemåt. En VW Polo kan ta mycket saker, märkte vi…

När jag ringde på måndagmorgonen så hade det ”nog blivit nåt fel” så det skulle inte komma in någon slang denna dag, men den var ånyo beställd.
Tisdag eftermiddag fick jag veta att något blivit galet hos leverantören så man hade fått vända sig till Volvo för att få tag på rätt slang. Bara att vänta på att den ska komma nu, men ”Det brukar gå fort hos dom.” Uppfattat…
På onsdagen fick jag veta av damen jag talat med så många gånger att hon nu personligen hämtat slangen så nu väntade de bara på att få plats på nån av lyftarna så kunde jobbet börja. ”Vet inte när det blir, men vi ringer dig.”
När jag på torsdagens förmiddag ringde så fick jag veta att allt var klart och jag kunde hämta bilen. 1676 kr skulle det kosta.

Jag tog ledigt från jobbet på fredagen och åkte Swebus från Uppsala till Nyköping, promenerade glad i hågen till verkstaden. Där var det lunchstängt, men vår bil stod utanför, på samma plats där bärgaren ställt av den. Jag kunde plocka ut en brassestol ur bagaget (inga problem eftersom bilen stod olåst) och läsa en bok i väntan på att de skulle öppna igen. När lunchrasten var över gick jag in och betalade av min räkning, kanske inte så särskilt pratsam, måste jag nog medge. De 1676 kronorna hade nu blivit till 1868 kr, men det valde jag att strunta i.
När jag skulle starta bilen så var det nätt och jämt att den gick igång och motorn gick precis lika illa som när vi, två veckor tidigare, rullat av flaket från bärgningsbilen. Den bluddrade, smällde och vägrade gå jämnt.

Jag klev ur och öppnade huven. Jo, slangen satt på plats. I ena änden i alla fall, den andra änden stack rakt ut i motorrummet. Försökte få dit den själv, men det gick inget vidare. Då gick jag in och meddelade hur läget var. Ingen kändes direkt villig att ta tag i mitt problem först, men sen följde en ung man med ut för att kolla läget. När vi kom fram till bilen så såg jag att höger blinkerglas saknades och glödlampan hängde löst i sladden. Vi kom överens om att ”det var ju märkligt” medan mekanikern började fixa dit den andra änden på slangen på sin rätta plats.
Jag insåg att ”Peter” nog plockat bort lampglaset när han, två veckor tidigare, gjort den fullständiga diagnosen på A/C:n. Nu gällde det bara att leta reda på glaset och skruven som håller det fast. Det tog en stund för honom, han var ”bara” praktikant som han meddelade mig, ingen annan verkade direkt sugen att komma ut. Under tiden han letade så provstartade jag bilen som gick lika djävla illa som tidigare.
Han hittade i alla fall glaset och skruven och när han satt dit det så funderade jag försiktigt vad vi skulle hitta på härnäst. Ja, han visste ju inte riktigt men han gick in och kom ut igen med förslaget att vi kunde ju lämna bilen över helgen så skulle dom titta på den på Måndag.

Nu kände jag faktiskt att jag fått nog av servicen på denna verkstad så jag tackade för mig, satte mig i bilen, puttrade och smällde mig iväg de 200 meter som behövdes för att hitta en annan bilverkstad. Där tog det ca 20 minuter att ställa en första diagnos och de skulle ta hand om problemet efter helgen. Jag fick skjuts till busstationen så jag kunde nyttja Swebus tjänster igen för att ta mig hem.
”Den andra” verkstaden ringde mig på måndag förmiddag och hade hittat felet. Det behövdes beställas några delar och jag fick ett kostnadsförslag. Allt var klart nästa dag, Tisdag, så nu har vi vår bil igen. Dock med en underlig tomgång, som direkt konstaterades hos ”den andra” verkstaden, men det tänker jag för tillfället, på ren svenska, skita fullständigt i.

Det här var hela historien, hoppas jag. Vid en genomläsning kan jag konstatera att jag i alla fall inte lagt till något steg, möjligen utelämnat nåt.
Jag vill påpeka att jag inte på något sätt vill smutskasta MECA som organisation, men det kan ju vara bra för er att få veta hur någon som för er flagg arbetar. Man ska ju uppfylla en viss standard för att få vara en MECA-verkstad och det borde ju innefatta mer än att, just och just, kunna knyta sina egna skor. Kontrollerade inte om personalen på stationen hade kardborrknäppning på pjucken, det kan nån annan få roa sig med. Skulle jag kontrollera så åkte jag nog buss ner. Det törs inte fan åka bil till Nyköping igen.
Nu inser jag att jag börjar låta en smula oförskämd och det är inte alls min mening, det här var bara ett litet brev för berätta lite om vad jag sysslat med under den andra av mina två semesterveckor och en tid efter det.”

 Inser att jag gjort ett syftningsfel vad det gäller ”Praktikanten” och ”Peter” mot slutet, men jag har valt att behålla originaltexten.

Konkluderar allt med ett enkelt och innerligt ”FY FAN!”

Ja, så kan det gå och då har jag inte skrivit om när jag, otroligt hungrig och eländig, skulle handla frukost på 7 Eleven dagen då jag skulle åka bussen tillbaka till Norrtälje. Då jag drog mitt bankkort i läsaren så kraschade kassasystemet och det gick inte att betala för min smörgås och dricka. I alla fall inte så länge som jag fanns i butiken.
Vill passa på att rikta ett tack till Mikael Bäckmark på MECA som genom sin kontakt med oss förmodligen förhindrade att jag blev den förste, och ende, intagne på den återöppnade Fasta Paviljongen i Säter.
Näärå, jag gillar egentligen teknik. Har en 43 år gammal cykeldynamo som fortfarande levererar ström…

Tack för idag, cachingsverige, ta det försiktigt därute!

Två år som geocachare

Idag är det två år sedan jag hittade min första geocache. En typisk burk under en sten. Det som lockade mig att ta just den, och inte någon annan av alla dessa oupptäckta skatter som fanns i min närhet var beskrivningen. Lite mytomspunnen kunde den bringa mig lite lycka. Och nog har den det? Jag har inte tagit överdrivet många cacher. Har precis kommit upp till runt 275 st. Vilket kan säga om mig att jag inte har geocachingen som mitt liv. Men den är en härlig hobby som har givit mig många härliga upplevelser, visat nya platser, fått mig att använda hjärnan både en och två gånger extra. Tack vare geocachingen kan en gråmulen dag på semestern förvandlas till ett äventyr och vi tar oss till den där platsen vi annars kanske bara hade läst namnet på när vi åkte förbi en vägskylt. Vi har till och med förundrats över att det INTE fanns en cache just där, på den platsen, där det verkligen borde ha varit någon som skulle ha lagt ut en. Jag har träffat nya människor, en del galnare än andra (som Vallafrun till exempel 😉 ) och en hel del mysiga geodoggar, geokids och mugglare. Jag har inte lyckats frälsa familjen helt, men åttaåringen, som jag berättat om tidigare, följer gärna med ut i skogen och cachar. På ett villkor! Man ska ha med sig fika i ryggsäcken! Och det kravet kan jag gärna gå med på.

De cacher jag minns bäst är ofta de där man fått kämpa lite extra. Lyckan att äntligen få öppna burken, kika om där finns något roligt att byta, kanske en tb eller ett coin, och sedan skriva i loggen. Stora burkar är roligare än små. Jag tar gärna hand om travelbugs och följer dem gärna efter att jag lämnat dem vidare för att se hur de lever vidare.

Jag har fått pikar av en del andra geocachare över att jag inte springer på ftf-jakter eller lite besvikna kommentarer över att jag inte tagit just deras cache ännu. Men jag har tid. För mig är inte statistiken det viktiga, det är att få en upplevelse. Och jag vill helst dela den upplevelsen med någon för att få den till ett fint minne.  Jag har även själv lagt ut några burkar och blir lika glad var gång någon hittar och skriver något fint i loggen.

Idag ska jag jobba, så jag hinner nog inte ta någon 2-årscache, men vad gör det? Hela året är ju fyllt av dagar att leta cacher på!

I ett ögonblick av överskattning

Som Peter beskrev för några veckor sedan finns det ju några geocachare som i sin iver att hitta en cache låter vettet flyga sin väg istället för att vara den kloka människan man normalt är.
Det jag nu ska berätta om hände i början på maj och jag var definitivt inte på jakt efter en cache – snarare tvärtom. Jag skulle placera ut en challenge som även den är lagom galen i sin nördighet. Den går ut på att man ska ha loggat 20 cacher som ligger inom 50m från vattentorn – de behöver alltså inte heta vattentorn eller sitta på ett sådant.

På väg till den utvalda platsen fick jag för mig att jag skulle höja svårighetsgraden något för att hitta själva cachen, då jag normalt sätter ut väldigt mesiga burkar. Jag pratade med min mor i telefonen och avslutar för att ta fram stegen och bege mig ut i halvdunklet. Det sista hon säger innan vi lägger på är – Ring mig när du är klar. Bara det skulle fått mig att strunta i utplaceringen då jag ju sen barnsben vet att mamma har ett sjätte sinne.
Alltnog fram med stegen för att placera den lilla burken på ca tre meters höjd. Här kommer alltså det riktigt galna – jag reser stegen mot ett Gunnebostängsel som sitter runt en fotbollsplan och börjar klättra. När jag är ca 2,5 meter upp på stegen börjar den glida och desperat famlar jag för att hålla mig kvar i stängslet. Fingrarna repas och blir efteråt svullna som prinskorvar men jag faller och landar med en smäll på stegen och asfalten. Jag lovar att huvudet dunkade i rejält och när jag reser mig upp ser jag en joggare komma springande, han ökar takten och ta en rejäl omväg förbi mig. Tror sjutton att man undviker galningar med stegar i mörkret.

I mitt då förvirrade tillstånd skjuter jag ihop den expanderbara stegen bär tillbaka den till bilen och inser att jag måste kolla om telefonen har överlevt. Kollar med ett samtal till fröken Ur – men inget ljud. Tar mig åt öronen och inser att jag har tappat mina hörapparater, de som är så dyra tänker jag och hämtar ficklampan – där ligger den ena och den andra hänger i kapuschongen på jackan. Det var mycket sparade pengar det – tar fram telefonen igen och inser att det mesta känns aningen dimmigt. Då fattar jag att jag även har tappat mina glasögon. Fram med ficklampan igen för nu var det riktigt mörkt – ser man på där ligger glasögonen, jag har praktiskt taget klivit över dem med stegen och vid letandet efter hörapparaterna.

Nu till det viktigaste – utplaceringen av cachen och med inmätning av koordinaterna från fyra håll. Därefter ringer jag lilla mamma och försäkrar med fingrarna i kors att allt är bra medan jag åker hem. Jag kan lugna den orolige att jag hade bägge händerna på ratten då jag har hands-freefunktion i hörapparaterna.

Väl hemma börjar jag fundera på om jag kanske inte ska gå och sova efter att ha dunkat i huvudet på detta vis. Ett samtal till Sjukvårdsupplysningen bekräftar mitt antagande och inom en kvart är jag på väg med Tvärbana och Pendeltåg mot sjukhuset. Det slutar med att jag inte orkar vänta på pendeltåget utan tar taxi sista biten.

På sjukhuset får jag komma in direkt och blir avklädd inpå bara underkläderna innan jag fixeras på en brits och får en halskrage som sträcker hals och nacke. Så blir jag liggande i dryga tre timmar medan jag skjutsas runt för röntgen och tillbaka. Inga frakturer eller inre blödningar konstateras och jag släpps loss men ska komma att tillbringa ytterligare drygt 8 timmar på sjukhuset för övervakning.
När jag äntligen släpps ut 12 timmar efter att jag kommit in har jag hunnit fråga läkaren som skriver ut mig om jag får fira mig ned från silon i Hedemora om några veckor – svaret blir NEJ. Då och först då undrar den unga kvinnliga läkaren vad det är för en galen kvinna som ligger i britsen framför henne och hon funderar lite grann om jag på olika sätt försöker ta livet av mig. När hon får höra att det bara är geocaching andas hon ut och ber mig ta det lugnt framöver.
Någon dödslängtan är det ju inte frågan om – jag har ju bara så kul att jag glömmer bor att tänka efter före. Frånsett hjärnskakning och trasig stege tror jag inte att det blev några men efter fallet och klätterhjälmen låg i bilen 10 meter bort där den förstås gjorde stor nytta.

 

 

Strawberry fields at six o’clock in the morning

Vallafrun med kompisar hade för länge sedan beslutat att vara deltagare på MEGA Riga och på torsdagseftermiddagen gick ett event av stapeln i Frihamnen i Stockholm.
Där fanns de som inte skulle följa med oss och gänget som skulle åka.
Efter det korta event ”Mega Riga – Go or no go?” klev de flesta på Romantika som gick mot Riga.
En kort orientering på båten och efter lite förfriskningar blev det så småningom dags för buffén och de som beställt den samlades och nu föll det på min lott att ta ett varv med hovmästaren. A table for four – frågade han. No a table for nine, svarade jag och försökte se ut som respektabla medelålders dam jag är.
Han såg hela sällskapet bakom mig och vips hade vi ett runt bord med kanonläge och menar jag inte bara utsikten utan läget nära dessertavdelningen.
Jag brukar inte gilla desserter så där mycket, men detta var början på den dessertodyssé som kom att prägla resan.
Vi snabbspolar vistelsen på båten och kommer till Riga där vi lämnade väskor och annat tungt i hotellets bagagerum innan vi gav oss ut i Riga för att kasta oss över de första cacherna.
Vi i detta fall var utöver undertecknad niebustgaard, wellner, B.O.M, Anden81 and Jen77. Första cachen i Riga hittades av en stolt Vallafru.
Vartefter dagen framskred hittades mystar och tradar i olika konstellationer då gänget delvis splittrats – det gjorde dock inte så mycket för vi hittade nya cachare i stan. Det var andra svenskar, tyskar och två finska gentlemen som hjälpte till när vi hittat en full logg.
Vid ett tillfälle där vi loggade passerades vi av någon som ropade Geocachers hallo!

Middagen intogs på hotellet med niebustgaard, Anden81 and Jen77 innan vi begav oss till eventområdets HQ, där jag skulle kvittera ut coin och T-shirt innan kvällens Flashmobevent skulle gå av stapeln. Desserten var ”Strawberry fields at six o’clock in the morning” en fantastisk anrättning som fortfarande får mig att dregla vid åtanken.
På MEGA Riga meddelades att min T-shirt inte skulle finnas förrän nästa dag, då valde jag att inte logga megat förrän jag fått mina prylar men vid 22.35 åkte våra västar på och ficklamporna tändes upp. På varsin sida om gatan stod många geocachare och lyste upp natten. Det var otroligt kul och de olika språken surrade i luften. Under detta flashmobevent samlades namnlappar som vi hade med oss in. 22.50 åkte västarna av och ficklamporna släcktes. Strax före 23.00 kom bussen och vi klev på tillsammans med ett gäng finska geocachare. Ombord utbröt ett vilt fotograferande av TB:s och andra loggbara prylar som folk hade på sig – vad de lettiska bussåkarna tänkte om oss kan man ju undra.
Tillbaka på hotellet var vi ju lite trötta men logga skulle vi ju ändå.
Väldigt nöjd kröp jag ned i sängen och tänkte på dagen och det bästa som varit – jodå det var absolut efterrätten ”Strawberry fields at six o’clock in the morning”, som alltså fick ge namn åt detta blogginlägg och som ligger som bild överst – dimman på bilden är förstås six o’clock in the morning, som kyparen förklarade.

Mind your heeead!!

Nu grönskar det i dalens famn

Kära läsare!
Tjeeenare, det var länge sen. Hoppas solen har lyst skönt över er och de burkar ni hittar/lägger ut.
”Det blir aldrig som man tänkt sig” brukar det heta, eller ”Det blir sällan som man tänkt sig” hörs också.
Här satt vi och gnällde över vinterns elände och såg fram mot den varmare perioden och allt vi skulle göra; Långa vandringar, kedjeloggning, utläggning av otroligt kreativa gömmor, berättande av fantastiska äventyr ur vårt rikes historia och vad nu vi värkt fram under mörka kvällar.
Det mesta blev det inte ett skit av eftersom det vi kallar ”livet” kom emellan, på gott och ont, men likt förbannat så går pratet här hemma och kreativiteten flödar så vi kan väl se framtiden an fortfarande.

Kamrat Zefanias tränar inför högre höjder

En trend vi kunnat se är den att cacher med hög terräng och intresset kring dem verkar ha exploderat det senaste året. Jättekul, absolut, det har gett en helt ny dimension till cachandet och det innan vi ens kunnat kalla oss för jätte-erfarna cachare. Här i Upsala kom trenden igång när det erbjöds kurser i firning hos ett lokalt företag som utbildar folk som ska hantera firnings- och klättringsutrustning i jobbet och dessutom säljer grejor för ändamålet. Bara att hoppa på tåget och efter att ha handlat ett bra instegspaket så har det inneburit flera tillfällen att testa de egna gränserna.
Men det är nu som meningen av mitt inlägg kommer…

En del cacher med hög T-faktor sitter uppe i höga träd som inte låter sig klättras på vanligt vis. Det krävs utrustning med rep, broms, förankring och vad som nu kan tänkas behövas för att säkert kunna stiga till väders. Tankar kring att skapa egna hög-cacher och kunna logga andras har gått konstant och därför har hela, eller delar av, utrustningen brukat få följa med i ryggan på promenaderna runt i skogarna nära hemmet.
Det där med att få upp sitt rep på höga punkter är ju en utmaning. Allt beror på hur högt man behöver komma och höjden har ökat markant med tiden. Det finns en uppsjö av grejor man kan använda och de som tillverkar/säljer arborist-slangbellan Big Shot borde vid det här laget vara väldigt fundersamma över hur lilla Sverige tycks svämma över av trädklättringsvänliga människor.
Finns ju en uppsjö av hjälpmedel för att kasta lina och det lär kanske bli nån pryl till detta hushållet också, även om jag hittills förlitat mig på en stark och pricksäker högerarm.

Sen kommer vi till det där man kastar iväg, dvs tyngden. Många tips har man sett, men några gånger har den smarta kommentaren kommit att man inte ska använda nåt större än att man nästan kan tänka sig att få det i skallen. När jag läste det skrockade jag gott och tänkte vissa synpunkter om klantighet och pappskallar.
Då kom den där dagen då jag gick ut med mina prylar för att träna…

Jag traskade glad i hågen iväg med prylarna på ryggen, i akt och mening att provrigga lite träd och grenar. Bara för att träna just riggningen, jag var ensam och då vill jag inte ge mig upp. Dessutom har jag alltid förmaningen från Makan, ständigt återkommande när jag går ut genom dörren med firnings-riggen på ryggen:
-VÅGA FAN INTE KOMMA HEM OM DU GÅR OCH SLÅR IHJÄL DIG!!
Inte mycket tvetydighet i det. Hursomhelst, jag hade hittat ett bra första ställe och började fixa min kasttyngd med tunna linan. Tyngden har suttit som topplock på en tryckluftsregulator och är kanske lite i tyngsta laget (förbannat tung, med tanke på vad som snart skulle hända) men bekväm att kasta.
Tre snabba steg på startbanan med blicken fäst på klykan som var mitt mål, en graciös båge med kastarmen och topplocket gick till väders med perfekt riktning. Klockrent över grenen, precis som jag tänkt mig i en elegant parabel men när linan trasslade in sig i en eländig pinnsate så SKET DET SIG I KUBIK!!

När linan hastigt bromsades uppifrån ändrades kursen rejält och det fina topplocket bringades i en förödande acceleration mot en klart oönskad punkt.
Om det suttit en kamera i locket hade man först sett det lämna min smidiga hand och flyga snabbt uppåt. Grenen skulle passeras elegant, kort därefter skulle ett ”ryck” i bilden signalera att nu bar det iväg nedåt i en annorlunda båge rakt mot ett fånstirrande nylle med två trötta ögon som när kameran var 2 dm bort spärrades upp i vild panik, Oaa-aAA…

KA-WUMMP…!

Det ljud som skallade genom skogen, efter att jag dråsat i backen med ett förvånat stön, var definitivt inte att jämföra med djungelbjörnen Baloos ”He-hej… Mitt i-hi-ny-hyllet (pom-po-po-pom)” inte. Nejdå det blodisande skriket lät ordagrant:
”SATANS HELVETEE, DE E JU KLART ATT DE DJÄVLAS NÄR EN FATTIG SKA HA ROLIGT!!”
Det usla, förbannade, locket hade prickat precis mitt mellan ögonen och jag ska villigt medge att eländet kändes ordentligt tungt i åtminstone en nanosekund.
Om locket var tungt så var det ingenting mot mitt sinne. Den frodemoska intelligensen hade firat nya triumfer och skördat ett offer igen. Den har en underlig egenskap i det att den alltid skördar samma offer, perkele anamma. Jag beslöt att träningspasset fick vara över och packade vimmelkantigt ihop mina prylar och gick muttrande hem.

Så, kära kollegor, se nu för satan till att ha hjälm på samtliga närvarande innan ni börjar singla tunga saker i luften ovanför er. Tror ni er ha samma otur, eller är lika notoriskt klantiga, som jag så kanske ett visir också är att föredra.
Makan har inte fått höra om denna bravad och eftersom mitt gossaktiga anlete inte fick ett märke så har jag sluppit stå och skrapa med foten i golvet som en påkommen skolgosse.

Jag vill önska er alla en fortsatt god sommar, minns att eftertanke är för idioter. Genier tänker före.
Tack för idag, cachingsverige, ta det otroligt försiktigt därute!

Tänk att geocaching kan påverka sysselsättningen på en ort!